Upplev stadsliv, storslagen natur och vänlighet i Nepal

Det lär finnas trafikregler i Nepal, men det är svårt att finna någon som faktiskt följer dem.

Huvudstaden Katmandu är en stad med växtvärk och galen trafik. Det är inte bara vänstertrafiken som skapar osäkerhet: taxibilar och motorcyklar kör lite hur som helst och det känns som att man kan kan få en skoter i knävecket när man går över gatan. Jag lär mig snart att det bästa är att diskret följa en nepales i hälarna. Stadsborna själva går kallt ut mitt i gatan och räknar med att motorcyklar och bilar ska väja.

Eftersom staden ligger i en dal lägger sig avgaserna som ett täcke över platsen. Vid stadens stora tempelområde, Durbar square, beklagar sig en guide för mig. Förr stannade turister i veckor, nu försvinner de efter två dagar då staden blivit en tutande kakafoni.

När jag går genom Katmandu förstår jag att det kan ha varit en stad att älska. Det finns fascinerande kvarter där gammalt och nytt blandas, men det vackra håller på att dränkas i oljud och skräp.

Kristendomen växer snabbt i Nepal, men i Katmandu ser man som turist knappast några tecken på det. Hinduismen dominerar staden totalt.

Just vid de många templen i Durbar square finns kanske det märkligaste uttrycket för hinduismen i dag.

I ett gammalt tegelhus med rikt utsmyckade fönsterkarmar bor den främsta av landets levande gudinnor, som kallas Kumari devi.Hon är skygg. Innan hon visar sig för turisterna som väntar på innergården så pekar en bister man på kamerorna, alla måste bort.

Så till slut kommer flickan fram, hon ser stram ut, stirrar rakt fram och så är hon försvunnen efter en minut.

Enligt hinduerna är flickan, som såg ut att vara i åttaårsåldern, en inkarnation av gudinnan Durga. Hon lever ett isolerat liv inne i huset fram tills det att hon får sin första menstruation. Då betraktas hon som en vanlig dödlig människa igen och ett annat barn tar över hennes roll.

Seden har anklagats för att innebära ett övergrepp på minderåriga, men Nepals högsta domstol har gett sitt godkännande.

På innergården springer en liten flicka som är några år yngre något år yngre än Kumari devi och hon tigger uppmärksamhet och godis från turisterna. Nepal är ett av Asiens allra fattigaste länder och det går inte att undgå nöden när man besöker landet. Samtidigt möter man faktiskt färre tiggare här än i Sverige. I jämförelse med många andra turistländer är inte heller försäljarna påstridiga och går man in i en butik får man ofta själv ta den första kontakten med personalen.

Nepaleserna är ett stolt folk, samtidigt som de nästan alltid är vänliga. Man möts som likar. Det kan bero på att landet aldrig varit kolonialiserat och att nepaleserna aldrig på det sättet känt sig underlägsna.

När man flyger med ett litet plan från Katmandu till den näst största staden Pokhara är det ett fascinerande landskap som breder ut sig. Där finns gröna berg där byar och risodlingar klättrar längs sidorna, och där vägarna slingrar sig som spagetti mellan husen. Bakom dem reser sig sig en rad av snöklädda bergstoppar som ramar in hela landskapet. Det finns något overkligt över själva synen.

Pokhara är en stad som är lättare att tycka om. Trafiken är inte lika intensiv, och här finns trevliga restauranger och butiker som det är lätt att fynda i.

I Pokhara kan man också besöka Nepals äldsta kyrka, en frikyrka som heter Ramghat church. Gudstjänsterna hålls på lördag förmiddag, eftersom det är den lediga dagen i Nepal. Även om man inte förstår språket är det en upplevelse att höra sången och se innerligheten i tillbedjan. Det kan dock vara svårt att hitta dit, men det finns taxichaufförer som känner till kyrkan.

På kvällarna samlas både turister och stadens invånare vid Phewa tal, den sjö som staden gränsar till. Har man tur får man se berget Machhapuchhre, som vakar över Pokhara, spegla sig i vattnet.

Därifrån syns också flera av topparna i Annapurnamassivet, där 43 personer, varav flera turister, dog då de överraskades av en snöstorm i mitten av oktober. Olyckan var ett undantag, i vanliga fall är trekking i Nepal inte farligt.

Man behöver inte heller ge sig ut på långa vandringar för att få uppleva naturen. Bara någon mil från Pohkara börjar Himalya resa sig mot himlen. Här finns gästhemmet Rupa view som drivs av en familj. Här är man omgiven av det tropiska Nepal med mangoträd, ångande skogar och stora julstjärnor och tagetesbuskar.

På morgonen kan man sitta på taket och se solen som jagar undan dimman över sjöarna och hur de vita topparna färgas rosa, samtidigt som man hör traktorn som skramlar fram längs vägen och fåglarna börjar att sjunga.

På kvällen bjuder familjen in till mat. Vi sitter på golvet och äter Dal bhat, den traditionella nepalesiska måltiden med ris, linser och olika tillbehör.

Familjens kattunge charmar och vill också smaka. När mörkret­ lägger sig får han stanna inte, annars kan leoparden ta honom.

Vi tar promenader genom byarna i närheten. Människor där är vana vid turister, men mina vänner talar nepalesiska och det öppnar upp samtalen.

Människor berättar vänligt om jordbruket och om arbetet, ingen verkar stressad. Husen är av lera, djuren bor tätt intill. Det är som att färdas hundratals år tillbaka i tiden, men med den avgörande skillnaden att här finns det parabolantenner.

Samhället förändras alltså snabbt. Även barnen i bergen vet hur man ska posera som kändisarna när de ställer upp för en bild på väg till skolan.

Som turist i Nepal upplever man sig välkomnad. Visst möter man problem som kanske inte uppstår under en resa i Europa, men de är aldrig omöjliga att övervinna med hjälp av andra. Det tar jag med mig är värmen och hjälpsamheten hos människor.

Jonatan Sverker

Jonatan Sverker är tidigare reporter på Dagen.