Efter jag blev avvisad tror jag knappt att någon kan älska mig

Hej Christina! Jag är en kvinna på snart fyrtio som lever som ofrivillig singel. Så har det nästan alltid varit, förutom ett kort förhållande när jag var i tjugoårsåldern. Jag hade otroligt starka känslor för den pojkvän jag hade då, och blev helt förkrossad när han efter några månader talade om att han inte alls kände detsamma för mig. En sådan sak ska man komma över, men eftersom jag har så dåligt självförtroende i botten, blev det en smäll jag inte hämtade mig från. Sedan dess har jag haft ett par perioder då jag dejtat och försökt träffa någon, men det känns aldrig som om någon blir riktigt kär i mig. Nu har jag fastnat i ett läge där jag inte vågar bjuda ut någon av rädsla för att bli avvisad. Finns det något hopp för mig?

Terapeut Christina Halldorf svarar: Rädslan för att bli avvisad är en av våra stora och mest hindrande rädslor. Rädslan för att bli utsatt för skam, hindrar oss både från att visa vilka vi är och att leva det liv vi vill. Man hoppas att bli mottagen när man öppnar sitt hjärta, men när svaret blir det motsatta känner man sig både dum och värdelös. Dum för att man läst av situationen fel och värdelös för att “ingen” vill ha en.

Många, många har någon gång varit i just den situationen. Man har trott sig se något hos den andre som väckt förhoppningar och så fanns det inget där. Att skamkänslorna kommer då är inte konstigt, utan rätt naturligt. Man känner att man gjort bort sig. Men man har samtidigt vågat visa sig, och man har fått ett svar. Inte det man önskade, men ändå ett svar som gör att man kan stänga den dörren. Den tydligheten är i längden bättre än ett “kanske”, som håller en dörr, ett hopp, på glänt alldeles för länge.

Ett “nej” kan vara det mest respektfulla. Det är viktigt att komma ihåg. Att säga “ja” till något eller någon, för att inte såra, är i längden inte hållbart. Och det är framför allt inte ärligt. Ofta brukar den som säger “ja” till det man inte vill, ändå visa sitt “nej” genom sitt sätt att vara. Sådana dubbla signaler är komplicerade att tolka och skapar stor osäkerhet.

Du undrar om det finns något hopp för dig. Jag förstår att din fråga handlar om “hopp om att hitta någon som vill älska mig”. Och självklart finns det ett sådant hopp. Men ibland kan så mycket fokus hamna på den frågan, att annat som är viktigt kommer i skymundan. Frågan skuggar hela tillvaron. Det vore så fint om du kunde träda fram ur den skuggan, börja söka mer av glädje i det liv som är ditt just nu. Självklart kommer din längtan efter någon att älska och älskas av inte att försvinna, men den kanske kan få ett mer rimligt utrymme? Inte minst i hur den påverkar din bild av dig själv.

Så hur hittar man mer glädje? Framför allt genom relationer, när vi bryr oss om de andra som finns i vårt liv. Generationerna över oss och de som kommer efter, lika mycket som de som är i vår egen ålder. När vi ser och ger med hjärtat händer något. I den ömsesidighet där vi känner oss delaktiga i varandras liv, växer självkänsla till. Vi börjar våga tro att vi inte är så värdelösa som den där inre, självkritiska rösten så länge hävdat. En lögn som vi i vår ensamhet alltför lätt tror är sann.

Andra vägar till mer glädje är individuella. Ofta är någon form av skapande en sådan väg. Eller att i stillhet och förtröstan söka sig närmare Gud, kanske i en kyrka, kanske i meditation över naturens mirakel. Alla vägarna handlar om att ta ett steg ut ur sig själv. Ett steg, om så bara ett myrsteg, in mot livet igen kräver mod, när man kanske upplevt sig stå en bit utanför. Det innebär alltid en viss otrygghet att förändra den tillvaro man just nu har, men myrstegens uppbrott har ofta just det mått av osäkerhet vi vågar oss på. Men sorg och glädje tar inte ut varandra, för båda talar sant om vad det är att vara människa och behöver därför beredas plats i våra liv.

Christina Halldorf

Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.