Hjälp, mina föräldrar vägrar vaccinera sig

Hej Christina

Nu måste jag bolla frågan om mina föräldrar med dig. Jag är en kvinna i fyrtioårsåldern, med man och tre små barn. Mina föräldrar bor femtio mil bort och under corona har vi knappast setts alls, vilket har varit jobbigt för mig. Jag saknar dem och vill att barnen ska få träffa mormor och morfar.

Det jobbiga är att mina föräldrar vägrar att vaccinera sig eftersom de är övertygade om att vaccinet är del av en ond konspiration. De lägger in religiösa tolkningar och trycker hårt på att även vi borde låta bli. Sociala medier förstärker deras konspirationsteorier och de kommer hela tiden med nya argument.

Hur ska man göra när man inte längre kan prata om vissa frågor inom familjen? Ska man fortsätta försöka prata och förstå varandra, eller ska man umgås ändå och undvika de minerade områdena?

Det ni beskriver är något av det svåraste vi har att hantera i våra relationer; när någon vi älskar och känner väl lämnar vår tidigare gemensamma syn på livet och världen. Den som stått oss nära blir som en främling, med nya och för oss märkliga uppfattningar. Det här skapar stor osäkerhet, både inom parrelationer och mellan syskon och vänner. Och just nu verkar det hända i fler relationer än vanligt. Men att ta avstånd från dem vi älskar, för att de inte längre tänker som vi gör, är förstås ingen långsiktigt god väg. Det ställer dock stora krav på vår förmåga att respektera varandra i den olikhet som annars riskerar att bryta isär gemenskapen.

Det har visat sig att en oväntat stor del av befolkningen tror på konspirationsteorier och det verkar förekomma i alla grupper i samhället. De här teorierna växer och får sin drivkraft av att grundtilliten brustit; när människor finner att det inte längre går att lita på dem som har makt och inflytande i samhället. Den rädsla och otrygghet som intar tillitens plats tycks gripa omkring sig, och till slut går det inte att lita på någon annan än sig själv och den som tänker likadant. Rädslans allvarligaste konsekvens är nog att den kan få en människa att inte längre kunna skilja sant från falskt. Tillvaron riskerar att bli svartvit och den som säger emot avfärdas som naiv.

Som svar på din direkta fråga, om man ska försöka prata eller om man ska undvika de minerade områdena, så skulle jag vilja svara ja på båda. Självklart inte samtal med fokus på konfrontation, eftersom det oftast bara leder till ökad polarisering, utan med ett bemötande byggt på att ni förstår att dina föräldrar faktiskt vill er väl. Att deras bild av verkligheten nu är att ni utsätter er själva för stora risker genom att låta vaccinera er. Att bemöta det med ett avfärdande kan stänga er möjlighet att bidra till att de återfår en mer nyanserad syn på tillvaron. Visa respekt för att de har kommit att tro som de gör, även om du inte förstår det, samtidigt som du beskriver hur och varför ni tänker och tror som ni gör.

Ett näraliggande dilemma är naturligtvis hur dina föräldrars hållning kan tänkas påverka era barn. Barn fångar lätt upp oro och inte minst under det år som nu gått har många barn varit ängsliga för att människor de älskar och är beroende av ska bli allvarligt sjuka och kanske dö. Försök komma överens med dina föräldrar om att inte ta upp de här nya tankarna med barnbarnen, utan att ni gemensamt skyddar dem från fler oroande framtidsscenarier.

Det är en ömsesidig respekt som erfordras, där vi släpper varandra fria att ha vår tro utan att kräva återgång till likhet, hur smärtsamt det än är. Just nu tänker ni från båda håll att den andre är lurad. Det behöver man naturligtvis få framföra, eftersom man bryr sig om den andre. Man kan framföra det en gång, kanske två. Men sedan kan man bara välja att älska, vänta – och hoppas.

Christina Halldorf

Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.