Kultur
Bibelfigurer tar plats på svenska teaterscener
Bibliska gestalter och bibliska berättelser står i centrum för två teaterproduktioner i höst i Stockholm. Det är knappast en tillfällighet. Snarare tyder det på ett nyvaknat intresse för att gestalta trosfrågor på scen.
Judiska teatern satsar i höst på "Jobs lidanden" av Hanoch Levin, och bjuder därmed på nordisk premiär av denna pjäs. Och på Moment:teater i Gubbängen - en liten teater väl värd att besöka - undersöks Judasgestalten på alla möjliga och omöjliga sätt.
Det finns slående visuella likheter mellan de två produktionerna. På båda teatrarna är det sju män som intar scenen, inga kvinnor finns med varken på eller bakom, vid båda teatrarna används nattvardsbordet som symbolladdat bild, och kristna symboler som korset och korsfästningen har stor betydelse.
Är Bibelns värld en männens värld framför allt? Eller är det snarare så att vi befinner oss i en tid när män mer än tidigare har behov av att djupanalysera sin identitet, och också sin relation till Gud och till Bibeln? Pjäsval och skådespelarval är alltid intressant att skärskåda: inga val är slumpmässiga, utan säger alltid något om en viss tid och de frågor som ställs just då.
Nu och här handlar det alltså om männen, om Gud, om gott och ont, om lidande och om möjligheter att tro eller inte tro. Det handlar också om människans frihet, och om vårt förhållande till "de stora berättelserna".
Om de visuella likheterna är stora mellan de båda produktionerna, är tonen och innehållet helt olika.
Hanoch Levins pjäs är stark, hemsk och svart. Den tar sin utgångspunkt i Jobs bok i Gamla testamentet, och föreställningens grundfråga är: Går det att tro på en god Gud i en värld av lidanden? Svaret är, som jag förstår föreställningen, nej.
Levins värld är en värld av våld och död, där inte ens tron på en god Gud ger någon lindring eller är hållbar. Hanoch Levin levde och verkade i Tel Aviv (1943-1999) och pjäsen kan läsas mot bakgrund av det judiska folkets utsatthet.
"Jobs lidanden" slår fast att lidande aldrig ger insikter och man kan inte heller finna någon mening i det. Lidandet är ont, meningslöst och grymt, och den enda möjliga ljuspunkt man kan finna i pjäsen är att åskådarna bör gå hem med en enda fråga: hur stoppar vi det mänskliga lidande som pågår?
Författaren och journalisten Nathan Shachar skriver i programbladet att Levins pjäser är "varningsskyltar", och det är en bra slutsats.
"Judas" är även det en föreställning som ställer fler frågor än den ger svar. Men tonen skiljer sig starkt från "Jobs lidanden". Här vänder man och vrider på Judas-gestalten, med hjälp av musik, humor och rappa vändningar. Psykoterapi, domstolsväsendet, lärjungarna, jungianska arketyper - allt får plats och kommenteras eller skrattas åt.
Grundfrågan handlar om Judas och hans skuld, men kokas ner till att till sist gälla en svartvit världsbild. Varifrån kommer behovet av att dela in världen i ont och gott, "good guys" och "bad guys"? Finns det ett alternativ? Och är det i så fall bättre? Utan att vara konspiratoriskt lagd kan man ana vissa influenser av österländskt holistiskt tänkande i de frågor pjäsen ställer.
Bakom musikalen "Judas" står Andreas Boonstra, i dag konstnärlig ledare på Moment:teater. Boonstra har tidigare gjort bland annat succéföreställningen "Freuds cigarr" (Boulevardteatern) och "Jag tänker på mig själv" (Dramaten). Han har regisserat både på Dramaten och på Stockholms stadsteater, och fick SvD:s Thaliapris 2008.
Vi får inga färdiga svar i "Judas" - istället får vi gå hem med en öppen fråga om hur vi själva ser på Jesus. Vem är han för oss? En historisk gestalt, en dömande Gud, eller en kärleksfull Gud?
Det är inte en så dum fråga. Kanske får vi fler svar än frågor i kommande teaterproduktioner?
Analys: Job och Judas som teater
2 pjäser om två av Bibelns mörkare karaktärer.
"Jobs lidanden" ställer teodicéproblemet på sin spets.
"Judas" prövar vår bild av Jesus.
Båda pjäserna berör vårt förhållande till de stora berättelserna.
