De dansar till Guds ära

Tåget av dansande människor ringlar genom kyrksalen. Det stampas i golvet och klappas i händerna till den medryckande israeliska musiken, som handlar om att lova Gud.

Det har dansats hela dagen i Södertullskyrkan i Uddevalla, men det verkar inte finnas någon mättnad hos deltagarna. Nu förbereder man sig inför att gå ut i staden och visa sin dans inför alla.

I kyrksalen känns steget väldigt långt till "Let's dance" och de andra populära dansprogrammen i tv. Här märks inget av exhibitionism, inte heller finns något elittänkande. Alla kan och får vara med. De yngsta deltagarna är i tonåren, de äldsta i 50-årsåldern, några är nybörjare, medan andra hållit på i decennier, ändå verkar de trivas tillsammans.

Denna dans har också en djupare dimension.

- För mig är dansen ett sätt att be till Gud, ett sätt att tillbe med hela min varelse. Då jag inte är så verbal kan jag genom dansen visa vad jag känner, säger Jeannette Carlson som är med i styrelsen för Kristna Dansgemenskapen i Sverige.

Elisabet Josefsson, som också är engagerad i föreningen, ser dansen delvis som en tjänst, som kan hjälpa andra som kommer till kyrkan.

- De flesta som kommer fram efter att man dansat säger att det var vackert eller starkt. Ibland händer det också att människor blir hjälpta på ett speciellt sätt genom dansen, säger hon.

Inom kyrkan har lovsångsmusik mer eller mindre blivit en egen musikgenre. Har lovsångsdans också utvecklats till en speciell dansstil? Nej, så vill inte deltagarna se det. Mia Rydberg har undervisat i dans både inom och utanför kyrkan och hon menar att nästan vilken dansstil som helst kan användas för att ära Gud.

- Sen är det klart att du måste tänka lite själv också, allt är inte passande, säger hon.

Det som utmärker dans i kyrkan tycker hon är att den ska sprida ett budskap, det är inte dansaren själv som ska vara centrum.

- Budskapet kan vara subtilt eller tydligt, det kan spridas via folkdans eller hip-hop, men det viktiga är att det inte bara handlar om dansen i sig, säger hon.

Dansen verkar dock ha vissa ramar. Traditionell pardans är väldigt ovanlig. Norskan Hilde Olsson, som har lång erfarenhet av dans i lovsångs- och bönesammanhang, menar dock att det också kan fungera.

- En kyrka bjöd in ett tangopar under en gudstjänst som handlade om att bli ledd av den helige Ande. Det blev väldigt starkt. Denna typ av dans kan vara en bild på hur Gud leder och vi kan låta oss ledas, säger hon.

På riksmötet skulle det dock vara svårt att arrangera pardans till Guds ära. Det saknas nämligen män. Endast fyra av fyrtiofem deltagare är killar. Att könsfördelningen är så sned är något man är högst medveten om. Genom att satsa på manliga lärare har föreningen någon gång tidigare kunnat locka fler män till riksmötet, men obalansen är ändå tydlig.

Patrik Pettersson från Göteborg får ofta höra från manliga vänner att de tycker att det där med dans verkar roligt, men att det nog inte är något för dem.

- Killar är lite fega. I vår kultur finns det en viss stigmatisering kring dans, det ses som lite töntigt. Men ser någon en man dansa på riktigt, då raseras fördomarna, säger han.

Jonatan Sverker

Jonatan Sverker är tidigare reporter på Dagen.