Efter Raoul – vad hände?

Det börjar som ett knytnävsslag i magen. ”Glömska”, vrålar skådespelaren Francoise Fournier och ger oss en supersnabb monolog om glömskans väsen. En högspänd ton präglar också spelet som helhet. Mycket ska berättas och tempot är intensivt. En paus hade varit av godo. Men som trenden är i dag har regissör och manusförfattare Jenny Nörbeck valt att göra en lång enaktare.

Att en människa kan ha enorm betydelse är utgångspunkt i "Efter Raoul". Raoul Wallenberg räddade tusentals judar undan nazister och pilkorsare i Budapest. Fokus ligger dock på vad som egentligen hände med honom efteråt och hur vi minns och talar om hans gärning. "Var han endast en ängel i mörkret? Spionerade han för Amerika? Avrättades han på order av Stalin? "

De två skådespelarna agerar likt grävande journalister fyllda av raseri mot glömskan. De rotar i arkivskåp och vältrar sig i säckvis av dokument som förstörts. Politiska sanningar och tyst diplomati ställs mot människors tro och vetande. Ett inslag som griper tag är när Gabriella Kassius, medarbetare till Raoul Wallenberg på svenska legationen i Budapest, i ett filmklipp berättar hur han slängde ut några pilkorsare. När hon efteråt går upp på scenen tränger sig historien tätt, tätt inpå.

Med kalla fakta tar skådespelarna spjärn mot de myter vi så gärna skapar runt människor som vågar handla när andra av rädsla för sin egen säkerhet förblir passiva. "Räcker det inte att återberätta och hylla den modiga insats människor utfört? Varför måste vi skapa hjältar? frågar de.

Skådespel mixas med bildspel. Ibland förhöjer bilderna på ett roande sett berättandet. Ett exempel är när Stockholm utmålas som ett veritabelt spionnäste under andra världskriget. Då utför Francoise Fournier en James Bond-influerad eggande dans bakom duken. En annan gång är när hon i skuggan av ett jättelikt kullager från SKF iförd pannlampa läser om Wallenbergkoncernens inflytande och maktspel.

Henrik Dahls rollfigur ligger när publiken släpps in i salongen sovande på scenen - en bild av det slumrande minnet. Han uppträder inledningsvis likt en korrekt tjänsteman och försöker mana till besinning men dras med i sökandet efter sanningen. En sanning som slingrar sig likt en fisk som inte tänker låta sig fångas mellan duons händer.

En av de frågor som tillåts hänga i luften är ”varför gör den svenska regeringen inte mer för att få ut människor som likt Raoul Wallenberg fängslats i andra länder?”. Då skymtar bakom dennes ansikte bilden av journalisten Dawit Isaak som sitter fängslad i Eritrea.

Som slutackord klingar orden – vi får inte glömma människor som vågar göra skillnad. Det betonas också att Raoul Wallenberg var ovanlig på så vis att han inte kämpade för att rädda sina egna landsmän utan för att skydda folk i ett främmande land.

I anslutning till det hade föreställningen gärna fått ge en utblick över den skrämmande utvecklingen i dagens Ungern. Att det högerextrema partiet Jobbik vinner mark och att judar återigen känner sig hotade.