Försvarstal för Judas ur många perspektiv

"Det här är Judas, och han är placerare på Nordea".

Så presenteras historiens mest kände ärkeskurk, Judas, i inledningen till Momentteatterns musikal. Nordea-Judas ligger bekvämt utsträckt på en schäslong och talar med sin terapeut om sina besynnerliga drömmar. Han kan inte komma fram till om han är en skurk eller om han är en reko kille.

I teaterns uppsättning, ambitiöst upplagd med tre musiker på scen och med ett stort antal scenbyten, skärskådas Judas roll i historien. Det är andra gången inom loppet av ett par år som jag ser Judas vara föremål för den här typen av undersökning på teatern (förra gången var det på Teaterstudio Lederman).

I musikalen möter vi bland annat Freud, CG Jung, Jesus, ett par domare, och en patriark ur kyrkohistorien. Det är fart och fläkt över föreställningen, som tar hisnande hopp hit och dit och bitvis faktiskt även är hejdlöst rolig. Detta beror först och främst på de utmärkta skådespelarprestationerna, men regin och även musiken bidrar till rapphet och oförutsägbarhet. "Brechtska vervremdungseffekter" - att man bryter teaterillusionen - används på ett lyckat sätt, plötsligt bryter ensemblen "teatern" och kommenterar vad de själva gör och inte gör.

Vad kan man då säga till Judas försvar? Faktiskt en hel del. Den mest intressanta försvarsargumentationen (som även användes i Ledermans föreställning ) går ut på att Judas bara fullföljde sin del av Guds i förväg fastslagna plan. Om han bara följde order, kan man då anklaga honom? Ja, skulle några säga: även nazismens soldater lydde bara order. Nej, skulle andra säga: det Gud har planerat kan människan inte ändra. Eller kan hon?

Det handlar alltså inte bara om Judas, utan även om frågan om människans frihet. Är vi fria eller inte?

En annan försvarslinje för Judas, som bearbetas i detalj i föreställningen, går ut på att han inte "förrådde" Jesus, utan "överlämnade". Här tar man stöd i grekiskan och försöker visa att det helt enkelt kan handla om en felöversättning. Jag är själv tveksam till den betydelse man ger denna översättningsvariant i föreställningen (men be mig inte översätta gammalgrekiska!).

Närmare nutiden kommer vi på slutet, när CG Jung äntrar scenen i runda svarta glasögon och påpekar att vi människor har ett behov av att dela in mänskligheten i "vi och dom", svart och vitt, hjältar och skurkar, och att detta beror på att vi vill förtränga våra egna skuggsidor. Här blir Judas en iscensättning av våra mörkersidor.

Oavsett om man går med på de beskrivningar och analyser som görs av Momentteatern, tror jag de flesta kan vara överens om att detta är bra teater. Rappt, roligt och tankeväckande. Men den som har svårt för att det skämtas respektlöst om kristna, ska inte se föreställningen.

Slutet är dock knappast respektlöst, utan andas snarare en vilja att komplicera och fördjupa. Vi presenteras tre olika Jesusbilder: den historiske Jesus, den straffande Jesus - "Bushs Jesus", och till sist den förlåtande och kärleksfulle.

Vilken bild av Jesus bär vi på? Det är en fråga till publiken, och den får vi alla ta med oss hem.