Jakob Eklund: ”Jag vill att det ska finnas plats för tvivel”

Några skälvande dagar innan premiären av "Abrahams barn" tar Jakob Eklund sig tid med en intervju medan regissören Olof Hansson ger sig ut för att införskaffa en kompass så de ska hitta rätt riktning för Mekka och andra heliga platser i berättelsen. De väntar lite otåligt på att få göra ett genomdrag av texten. Det jobbas så intensivt på Stockholms stadsteater att produktionerna får köa för tid på scenen.

– Alla skådespelare har så mycket att göra att det nästan alltid är tomt i artistfoajén, säger Jakob Eklund – som fått hoppa in och spela Dovregubben i ”Peer Gynt” samtidigt som han brottas med uppgiften att ge liv åt den vindlande berättelsen i ”Abrahams barn”.

Med stor inlevelse, respekt och värme talar Jakob Eklund om Svein Tindbergs uppmärksammade och självrannsakande text om sin tro som han nu tar spjärn emot. Berättelsen har gjort succé på Det Norske Teatret, setts av över 30 000 personer och fått Hedda-priset för bästa föreställning 2012.

När Stadsteaterns chef Benny Fredriksson bad Jakob läsa texten fann han den otroligt spännande och inspirerande men var tveksam till om han var rätt person att framföra den.

– Min främsta invändning var att jag inte är troende, vilket Svein är, säger han. Jag kände att om jag skulle ta mig an texten måste det bli som en slags turist i religionens spår. Det fick jag också klartecken för.

Hans andra invändning var att det inte skulle kännas trovärdigt att gestalta en man vid Klippdomen i Jerusalem som skildrar hur det är att befinna sig på denna omstridda plats och i andra heliga städer utan att ha sett dem. "Res iväg och upplev platserna då!", sa Benny. Vilket Jakob gjorde i sällskap med regissören.

Det blev en omtumlande resa till Jerusalem, Palestina, Västbanken och Hebron.

– Besöket på Västbanken satte extra djupa spår, särskilt den tungt bevakade staden Hebron – ett världsunikt arv som håller på att förstöras av en konflikt som känns ändlös.

Att stå vid Abrahams grav – täckt av skottsäkert glas – var stort även för den icke-troende Jakob Eklund.

– Abraham har faktiskt följt mig under uppväxten. Min mamma och mormor var djupt religiösa och grälade ständigt om honom.

Främst var Jakobs hemmiljö dock extremt vänsterorienterad.

– Jag kommer i hjärtat alltid att vara socialist men har svårt för plakatpolitiken som präglat vänsterrörelsen, dessa demonstrationer med talkörer som innebär att alla ska tycka likadant. Kanske är det även det som har skrämt mig med religionerna. De stängda dörrarna mot dem som tycker annorlunda. Jag vill att det ska finnas plats för tvivel och avvikande åsikter. På samma vis ska inte teatern komma med pekpinnar utan vilja väcka folks nyfikenhet.

De religiösa berättelserna är likt legender för Jakob.

– Jag fascineras av dem, liksom jag finner en lockelse i att försöka förstå allt jag inte begriper. Även om jag inte tror på Gud, tror jag att han finns!

Andemeningen i ”Abrahams barn” är att slå broar mellan de olika trosinriktningarna. Åhörarna bjuds på en resa till de tre religionernas tusenåriga rötter och fokuserar på urfadern Abraham som är central för alla.

– Berättelsen är viktig, inte minst för att vi har en framväxande antisemitism och ett växande islamhat i vårt land, säger Jakob Eklund. Denna djuplodande text kan också ses som en protest mot föraktet för kunskap och bildning som genomsyrar samhället. Ta till exempel alla dokusåpor som nu även flockas i SVT:s utbud och kända artister som skryter om att de inte läser böcker.

Att ställa sig ensam på scenen i 1 timme och 40 minuter är ett uppdrag som kan få det isa i magen på den mest erfarne skådespelare. Lägg därtill att Jakob – i samråd med regissören – infogat lite personlig text om sin och sin brors uppväxt i ett hem präglat av faderns alkoholism.

– Än i dag är fäder – likt Abraham som i kristendomen och judendomen var beredd att offra sin son Isak och i islam sin och Hagars son Ismael – villiga att offra sina söner. Föräldrar betonar att de skulle göra vad som helst för sina barn, ändå blir barnen ofta offer i samband med till exempel skilsmässor, säger han.

Jakob har även låtit det faktum att han befinner sig i en ”blödig period” färga berättandet.

– Jag känner att livet gått så rasande fort och vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Men kanske är det mest en 50-årskris?

Han har diskuterat den privata texten med sina nära och kära och för dem är den helt okej.

– Men jag är lite ängslig för att publiken ska tycka att det känns kokett att jag pratar om mig själv.

Han säger med ett skratt att skådespelare generellt sett är just ängsliga.

– Därför är det så skönt att Olof Hansson är en orädd regissör. Med honom vid min sida vågar jag ge mig ut på mark som jag inte vet om den bär.

Jakob har vanligen lätt att lära sig text, men i ”Abrahams barn” är det så många namn på kyrkor, synagogor och moskéer att hålla reda på att han funderat att som fusklapp skriva in lite text på underarmarna.

Det enda stöd han har på scenen är en papplåda med heliga böcker.

– Jag har förgäves bett Olof om ett bord att luta mig mot eller musik. Ett litet men betydelsefullt undantag är ringsignalen på berättarjagets mobil – ”Song av Isaac” av Leonard Cohen. Den är också en protest mot att barn offras – sänds ut i krig.

Jakob Eklund tillägger vid fotograferingen att folk frågat om han försöker se ut som Abraham med sitt stora skägg.

– Men så är det inte. Jag har alltid skägg när jag är ledig och dessutom passar det väldigt bra för rollen i Peer Gynt.