Jobs lidande utan mål och mening på Judiska teatern

Bordet dignar av vin och frukt, på tallrikarna ligger avgnagda ben och de sju kostymklädda middagsgästerna lutar sig mätta tillbaka. Värden reser sig upp för att hålla tal.

Så börjar "Jobs lidanden" på Judiska teatern. Vi som har läst Jobs bok i Gamla testamentet har förstås onda aningar. Dessa kommer att besannas. Job får via ett sändebud veta att hans förmögenhet har gått till spillo. Hans livsverk har raserats. Nästa sändebud meddelar att hans äldste son har omkommit. Sonen bärs in i en liksäck. Därefter får han reda på att även de andra barnen har dött. Ett efter ett bärs de in i säckar.

Jobs reaktionsmönster följer ett ganska allmänmänskligt spår: från acceptans (vid olycka nummer ett), till förfäran, aggressivitet och till sist, apati. Men Job vänder sig också till Gud. Och här tar föreställningen fart på allvar, särskilt efter pausen. Hetsiga diskussioner utbryter mellan Job och hans tidigare vänner: vilken Gud är det som kan tillåta detta lidande? Hur kan man fortsätta tro på en god Gud när allt har tagits ifrån en? När man - som Job - i allt varit en gudfruktig man?

Protagonisterna, de som inför Job hävdar Guds existens och fullkomlighet, gör det med olika argument. Här finns "lag och ordning"-argumentet (vi måste tro på Gud, annars hotar anarki) liksom "empati"-argumentet (Gud lider med oss).

Men Job förnekar Gud, ihärdigt, ända tills han plötsligt i en vision får se Gud själv - snyggt iscensatt på teatern av ett ljussken som faktiskt lyser utifrån in över själva scenen. Men även efter sin uppenbarelse förnekar Job Gud, när han utsätts för tortyr av de romerska soldater som träder in i handlingen.

Därefter går det utför för huvudpersonen (Magnus Roosmann) i allt raskare tempo. Och här någonstans börjar jag inse att "Jobs lidanden" inte följer den bibliska berättelsen.

"Jobs lidanden" är faktiskt även för publiken ett lidande. Den är våldsamt svart, en näve rakt i solar plexus, fylld av våld, blod och tortyr. Det är, kort uttryckt, fasansfullt.

Jag ser pjäsen med en judisk vän, som ger mig en av nycklarna till förståelsen av svärtan i pjäsen: man måste se den med Förintelsen i bakhuvudet, i stället för den bibliska berättelsen.

Det här är en föreställning som skakar om och som också får mig att gå hem och läsa om Job. Här och var finns longörer i pjäsen, och själv tror jag att man kunde ha vunnit i styrka på att ta ner de blodiga effekterna något: paradoxalt nog kan ett lidande upplevas starkare när man tonar ner det. Scenografin är däremot lysande, och jag blir imponerad av Magnus Roosmanns gestaltning av Job.

"Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra", läser jag senare i Job (36:15). Men "Jobs lidanden" ser ingen mening med lidandet, eller i lidandet: allt lidande är bara lidande, punkt.