Kultur

Nu är boken om ”Glada Hudik” här

Pär Johanssons stjärna har lyst klart på den svenska mediehimlen. Me-daljerna har regnat över honom och företagen har stått i kö för att få sponsra det märkliga teaterprojektet Glada Hudik.I dag har Pär ny kunskap: Ingen människa ska sättas på piedestal och ingen förtjänar att jagas av ett lystet mediedrev. Nu har han skrivit en bok om sina erfarenheter.

Pressträff inför premiären av filmen 'Hur många lingon finns det i världen' med Glada Hudik-teatern.
Pressträff inför premiären av filmen "Hur många lingon finns det i världen" med Glada Hudik-teatern.
Publisert Sist oppdatert

Jag har intervjuat Glada Hudikgänget en gång tidigare, i januari 2007. Det var då de fick sitt riktigt stora genombrott. Bara timmarna innan intervjun ringer ensemblens presstalesman och säger att jag inte kommer att få träffa Pär Johansson utan hans kollega Olle Hillström. Det har hänt något dramatiskt och Pär kan inte komma. Förresten, tillägger hon, ringer du från Dagen? Då ska du be till Gud för Pär och hans familj. Det är allvar nu.

Det tog femår innan jag fick förklaringen. Men när Pär Johanssons bok kom ut i augusti förstår jag vad allvaret handlade om. Pär hade precis fått besked att hans son Hannes var svårt sjuk. Han hade leukemi. Samtidigt som Pär hyllades, nästintill helgonförklarades för att han hade förvandlat fem vedhuggande och terapipärlande utvecklingsstörda till drivna artister som drog fulla hus på Sveriges hetaste musikalscen, hade hans privatliv fallit i spillror. Döden nafsade i en livfull sexårings arm, ja till och med bet sig fast. I flera år brottades sonen med döden. Pär minns hur han en natt satt bredvid sjukhussängen på Akademiska sjukhuset och sonen säger: "Om jag dör vill jag inte bli en ängel, jag vill bli en stjärna."

I den sekunden tappar Pär all logik, all rationalitet, all nedärvd kunskap. I efterhand är Pär ledsen över hur han hanterade krisen. I boken, och nu när vi sitter och pratar, beklagar han att han inte förstod bättre.

– Jag kan bara konstatera att det var mitt sätt att reagera och bearbeta chocken. Vi reagerar alla olika när vi utsätts för trauman. Mitt sätt att reagera var att kasta mig in i arbete. Jag jobbade mer och hårdare än någonsin förut. När min familj behövde mig som mest var jag någon annanstans. Teatern blev min fristad.

Han bad tillGud för sin son, trots att han inte ens tror att Gud finns. Det hjälpte inte, det hände inget, men han prövade allt. Han blev bitter, sorgsen, desperat och totalt slutkörd, tittade på alkoholisterna på bänken i centrum och önskade att de hade fått cancer i stället för hans son.

– Det är inga vackra tankar, det är ingenting jag är stolt över.

Samtidigt som han pratar bläddrar han febrilt i sin smartphone. Han jobbar fortfarande sexton timmar de flesta dagar och passionen för Glada Hudik-teatern finns kvar. Det är där hans framgång sitter, tror han själv. Han är en passionerad entreprenör, det som ingen annan tror på det vill han bevisa. Han trivs bäst när han själv skriver manus och regisserar, det var därför han tvingades fly när sonen blev sjuk. Den fullständiga hjälplösheten och maktlösheten är ingen roll han kan och vill lära sig.

I boken skriverhan att det är i närkamp med smärta och sorg som man blir människa på riktigt. Men vad händer med den som flyr från smärtan? Frågan är retorisk, för svår både för att ställa och för att besvara.

Bönesvar eller inte bönesvar. I dag är Hannes fri från cancer, men äktenskapet med ungdomskärleken Carin är över. När det blåste som mest stod Carin ensam. Det fick konsekvenser. Pär förstår vilken insats hon gjorde, därför bjöd han också in henne när han skulle skriva en bok. Det är hon, Pär själv, nya flickvännen Åsa och frilansjournalisten Petter Karlsson som tillsammans skrivit boken ” I huvudet på en normalstörd”.

– Jag ville att de personer som känner mig bäst skulle vara med och skriva, säger Pär.

Han är inte helt förtjust i den mediebild som finns av honom. Han säger att han aldrig har satt upp sig själv på en piedestal. Han är ingen god människa, att han startade Glada Hudik-teatern handlar delvis om att han själv ville spela teater, han stod helt enkelt inte ut med att stå utomhus och klyva ved. När han var barn ville han bli fotbollsproffs, ville synas, ville vara en i laget som gör skillnad. När han insåg att hans förmåga inte räckte till slutade han, men viljan fanns kvar, passionen att få vara en människa som gör skillnad.

Han rycker på axlarna och säger att när det gäller jobbet har han bra självförtroende. Hans föreläsningar om ledarskap är populära. Men när det handlar om honom själv, privatpersonen Pär, är självkänslan inte på topp.

– Jag vill vara alla till lags. Det är min svaghet. Jag vet inte varför det är så.

Därför tog han också extremt illa vid sig av ”Uppdrag gransknings” program om honom. Han är inte emot granskning, men att bli misstänkliggjord och utpekad som en simpel lycksökare för egen vinning tog honom hårt.

När andra media hakade på kände han sig jagad, förföljd.

– Fast de hittade ingenting. Att jag omsatt femton miljoner på tre år i min firma innebär inte att jag tjänat de pengarna, fakturorna som uppvisades var felattesteringar av fyra fakturor på ett totalt belopp på 10 500 kronor. Jag vidhåller att en människa måste få göra fel. Det är så vi lär oss och utvecklas.

Visst, hans privata bolag går bra. Det är inget han försöker dölja. Han tycker om att kunna köpa fina och dyra presenter till sina närmaste. Han har alltid varit en fixare, samlade skräp på sin trehjuling när han var barn och försökte kränga det som var av värde för att få en egen slant.

Det är exakt den förmågan som gjort honom till en av Sveriges mest prisbelönade och eftertraktade föreläsare. Att kunna se värdet och förmågorna där andra inte ser dem. Att lyckas entusiasmera kompetenta medarbetare, att få sponsorer, att bli mediernas älskling, att våga stå för något kontroversiellt.

Men tvärtemot andra företagsledare tror Pär inte alls på målfokusering. Det är inte planering och långsiktighet som är hans mål. I stället försöker han se möjligheten i ögonblicket, det är när manuset görs om till improvisation som det lyser och glöder.

– Det finns inget som heter tur. Det handlar om hårt arbete. Den som drabbas av sorg kan sällan rå för det. Men den som inte bejakar det goda i livet när det dyker upp, har ingen annan än sig själv att skylla.

När Pär såg potentialen i de utvecklingsstörda skådespelarna visste han också att det kontroversiella skulle slå.

– Människor är empatiska. Vi tycker om när det går bra för den som haft det svårt. Vi ler när Toralf, som var mobbad under sin ungdom, går fram till kronprinsessan lägger sin arm om henne och säger: ”Tjena bruden. Är din pappa kung? Det är jag med.”

Epitetet kungen fick han av hårdrockgruppen Heat, som spelade samtidigt som honom på Allsång på Skansen. Toralf är ingen skönsångare, men han är en skön människa. Det är svårt att träffa honom utan att gripas av hans charm. ”Man är som man är och det får man acceptera”. Det är Toralfs livsmantra.

ett glatt gäng. Pressträff inför premiären av filmen "Hur många lingon finns det i världen" med Glada Hudik-teatern. Bakre raden: Pär Johansson (grundare och manusförfattare), Ellinore Holmer, Sverrir Gudnason, Vanna Rosenberg, Lena Koppel och Theresia Widarsson, främre raden: Bosse Östlin, Cecilia Forss, Maja Carlsson. Mats Melin och David Gustavsson.

Pär Johansson.

Powered by Labrador CMS