Såg sitt konstnärskap som ett martyrskap

Från 1970 och fram till sin död skrev Andrej Tarkovskij regelbundet privata anteckningar om sitt liv och sitt arbete. Under redaktion av såväl hans fru som hans son har dessa dagböcker getts ut i olika versioner på olika språk efter hans död.

På regissörens 80-årsdag den 4 april i år blev de tillgängliga på svenska i form av en imponerande bok på över 900 sidor med titeln "Martyrologion". (Atrium förlag, översättning Håkan Lövgren.)

Tarkovskij kallade själv sina dagböcker för "Martirolog", ett mångtydigt ord som närmast kan översättas med martyrkalender. Och kopplingen till martyrskap och helgonberättelser finns såväl i Tarkovskijs verk som i hans liv. Dagboksanteckningarna ger en inblick i Tarkovskijs tankar om det personliga offer på liv och död som flera av huvudpersonerna i hans filmer är beredda att göra för en större sak.

Tarkovskij ser också, med viss distans, på sitt eget konstnärskap som ett martyrskap. Hans kompromisslöshet i filmskapandet och den psykologiska press han utsätts för är många gånger en tung börda att bära.

Men Martyrologion är ett kulturhistoriskt dokument med många dimensioner. Förutom sitt eget livsverk refererar Tarkovskij på olika sätt till en mängd andra konstnärer, filmskapare, författare och filosofer. Här finns också unika beskrivningar av det absurda samhällssystem som präglade större delen av hans liv.

Och här finns, ocensurerat, en mängd triviala vardagshändelser, minneslistor, lösryckta citat och spontana idéer som visar att dessa anteckningar inte skrevs för att läsas av en vidare krets. Hans ofta syrliga kommmentarer mot människor i hans närhet kan verka stötande för en utomstående, men då bör man komma ihåg att en viktig funktion med dagböcker är att få skriva av sig sina egna frustrationer.