Teaterpjäs om fattigdom och kristenhet

Regnet öser ner och vindbyarna får paraplyet att knaka oroväckande under vandringen uppför kullen till S:t Johanneskyrkan i Göteborg. Ruskvädret blir en passande ingång till det kalla egoistiska samhälle som blixtbelyses i Happyland.

Pjäsen är skriven av Kent Andersson och Lennart Hjulström. För att knyta an till originaluppsättningen har regissör Kim Lantz adderat årtalet 1979 i titeln. Föreställningen gavs för 100 utsålda hus på Folkteatern med Kent och andra älskade skådespelare som Iwar Wiklander och Gerd Hegnell i ensemblen. Fokus låg på konsumtionshysterin i juletid och ekonomisk nöd och handlingen var förlagd till ett köptempel – i Göteborg liktydigt med Nordstadskomplexet.

– I vår uppsättning ligger fokus mer på andlig fattigdom och allas delaktighet i, och ansvar för, att skapa ett mer mänskligt samhälle, säger Kim Lantz. Kyrkorummet ger inte bara en vacker inramning, det är betydelsebärande i föreställningen. Vi ifrågasätter exempelvis vad konfirmationen betyder för dagens unga och vilken den gängse synen på begravningen i dag är.

"Happyland 1979" är ett samarrangemang av Folkteatern och Göteborgs Stadsmission som äger S:t Johanneskyrkan. De samarbetade redan förra året med "Breaking the Waves" (baserad på Lars von Triers film). Uppsättningen blev en rungande succé och besökare grät hejdlöst i kyrkbänkarna.

De starka publikreaktionerna fick Kim Lantz att grubbla över hur han skulle kunna gå vidare i samma anda utan att upprepa sig. Av en slump återupptäckte han Happyland när han i väntan på att spela en föreställning på Teater Aftonstjärnan bläddrade i en bok med Kents Anderssons pjäser.

– Jag tänkte att den gamla historien, där jag som nybliven skådespelare och även min blivande fru spelade barn på rymmen, måste det väl ligga flera lager damm över. Men direkt när jag började läsa kände jag att det här skulle banne mig kunna vara skrivet i dag, säger Kim Lantz. Visserligen har vi fått datorer och mobiler och regeringen har bytts, men inget har blivit bättre av det. Snarare har samhällsklimatet hårdnat. Allt handlar om jag, jag och jag och mina behov som måste tillfredsställas.

Han tycker det känns riktigt bra att få bjuda motkraft och poängtera att ingen människa är en ö.

– Jag tror inte att teater kan förändra människor, men kanske kan den knuffa på dem lite.

Alla i ensemblen är amatörer. Många deltog i "Breaking the Waves", andra är helt nya i teatersammanhang. Kim Lantz har värvat gäster som brukar besöka kyrkan och även personal som jobbar där.

– Från början var jag klar över att jag inte skulle ha med några kända skådespelare denna gång eftersom de riskerar att sno all uppmärksamhet, säger han. Deltagarnas vitt skilda bakgrund och erfarenhet är en stor tillgång. Det är nog närmast unikt att skildra så många samhällsgrupper samtidigt på scenen som vi nu gör.

Happyland kan ses som en dröm om ett solidariskt samhälle.

– Allt Kent Andersson skrev handlar i grunden om vårt behov av solidaritet och bristen på densamma, säger Kim Lantz. Jämfört med exempelvis Hemmet och Flotten är denna text mer revyaktig. Det betyder dock inte att den är mindre allvarligt menad.

Ramberättelsen är att en elfirma ska hänga upp julbelysning i samma lokal där ett gäng skådespelare ska repetera ett julspel och mitt i allt finns två vilsna barn. Därmed är en konfrontation oundviklig. Skeendet kommenteras strävt humoristiskt av en urgöteborgsk karaktär (gestaltad av Tomas Karlsson). Det är självfallet en blinkning till Kent Andersson.

– Något som inte är så känt är att Kent hade en väldigt hög censurtröskel, säger Kim Lantz. Han slängde massor när han skrev. Vi skådespelare brukade skämta om att Lennart Hjulström satt bredvid och räddade stoff Kent ratat. Tillsammans ritade dessa då unga män om teaterkartan i Sverige och kastade gamla regler och bruk över ända.

Att Stadsmissionen engagerar sig i ännu en teateruppsättning beror på den positiva virvelvind Breaking the Waves skapade.

– Arbetet med föreställningen och de strålande recensionerna den fick betydde mycket för våra stammisar, volontärer och boende som medverkade. Därför väljer vi nu att ta ett större ansvar genom att bidra med en påse pengar, säger Henrik Einarsson kommunikatör på Stadsmissionen.

Han tycker att det är extra roligt att det är en svensk text som ska spelas.

– Pjäsen tar upp jätteviktiga ämnen som utsatthet, fattigdom och kristenhet och Kim Lantz är en sann kreatör som brinner för vår verksamhet. Jag är säker på att det blir en intressant uppsättning.

En förebild för Stadsmissionens kultursatsning är Oslo Bymisjon som upplåtit sin kyrka enbart för kulturella upplevelser.

– Så långt är vi nog inte beredda att gå, men vi vill att vår kyrka ska vara en mötesplats för alla, säger Henrik Einarsson.

Just så varmt välkomnande känns stämningen vid kvällens repetition. En nyckelscen som det slipas på är när en nutida Jungfru Maria – fint tolkad av Cecilia Rudberg – föder Jesusbarnet och inser att hon inte klarar att ta hand om honom.

Hon har ju varken jobb eller bostad. De tre vise männen medför i denna historia varken guld eller myrra och den gospel Sara Björklund Jonsson med väldig kraft drar igång är ingen lovsång utan berättar om barn som far illa i vårt så kallade välfärdsland.