"Vi kan skapa för att vi har en skapare"

Produktionsledaren Katinka Faragó ser mycket skeptisk ut när jag och fotografen Peder Hildor tågar in i den stora hallen i Filmhusets ateljévåning på Gärdet i Stockholm.

Men den vänliga damen som är Andrej Tarkovskijs tolk kommer till vår undsättning:

- De skrev ett brev och ville ställa såna där "andliga frågor". Andrej tyckte att de kunde få komma.

Tolken leder oss till Tarkovskijs dörr och viskar innan vi går in:

- Kom ihåg att ni bara har en timma på er!

Det var inte så lite spännande att som ung journalist och filmstudent slå sig ner vid sidan av denne mytomspunne regissör - som visade sig vara en ganska liten man med ett alldagligt yttre. Han pratade bara ryska och det var ingen tvekan om att han kände sig som en främmande fågel i den svenska filmbyråkratins högborg.

Tarkovskij hade lämnat Sovjetunionen och levde ett rotlöst liv i exil i Europa. Hans fru var med honom, men han led svårt av att de sovjetiska myndigheterna inte ville släppa hans barn som var kvar i Moskva.

Nu var han i Stockholm för att förbereda inspelningarna av filmen "Offret", som skulle spelas in i Sverige, mestadels på Gotland.

Allvarlig och koncentrerad, men med en stillsam vänlighet lutar han sig blundande tillbaka i fåtöljen och börjar berätta:

- Jag föddes i en liten by vid Volgafloden? Min barndom präglades av fattigdom och svåra tider. Krigets ankomst 1941 medförde fruktansvärda lidanden. Mor hade inga pengar att försörja oss?

En engelsk författare frågade vid ett tillfälle Tarkovskij varför pojken i den självbiografiska filmen "Spegeln" inte hade några skor på fötterna.

- Det var en fråga som för-olämpade mig djupt och som avslöjade hur lite man här i väst förstår av hur svårt vi hade det i Ryssland vid den tiden. Vi hade helt enkelt inga skor, varken jag, min syster eller mor!

Den unge Andrej var både intresserad av att teckna och måla och av musik. Och trots de svåra omständigheterna fick han möjlighet att gå på såväl konst- som musikskola i Moskva.

Varför det sen blev film som blev hans uttryckssätt har han ingen riktig förklaring till. Hans far, som skiljde sig från modern när Andrej var liten, var en stor känd rysk poet. Det fanns alltså en konstnärlig inriktning i familjen, men det var inte förrän långt efter att han hade gått ut den statliga filmhögskolan som han på allvar kände att han hade en skapande kraft inom sig, säger han.

- Jag tror att skapandet är väldigt djupt förknippat med den mänskliga naturen, att det är det som gör att vi liknar vår skapare. Ja det faktum att vi kan skapa är verkligen något som talar om för oss att vi har en Skapare, som skapat oss till sin avbild. Men detta är ett mirakel för mig. Jag kan inte analysera det.

- Min mormor var troende. Hon gick i kyrkan, firade högtiderna på ortodoxt vis. Och jag är naturligtvis döpt. Men allt sådant skedde utan någon större uppmärksamhet. Man talade inte om det. Vi levde i en svår tid och man blev förföljd om man var religiös.

- Andlighet är för mig att man förstår att själen är odödlig, att Skaparen existerar och att det finns en räddare som visat vägen till vår räddning.

-Utan tvekan! Golgatadramat är det största och mest betydelsefulla i mänsklighetens historia.

- Men när jag talar om behovet av andlighet då räcker det att jag ser en antydan till personlig vilja hos människan. När någon ställer frågan "varför är jag här, varför lever jag?" - då är det en början på andligheten.

- När jag tänker på den är det som en kraft, någonting som bevarar mig och som kommer att rädda mig. Jag känner mig? du vet? försvarad på något sätt.

- Jag jämför det med när jag var liten och rädd för någonting och min mor kom och var hos mig. Då försvann ångesten och rädslan. Det betyder inte att jag vet hur det ska gå med min framtid. Men jag är övertygad om att det är någon som bevarar och beskyddar mig.

- För mig ställer bönen allt på sin rätta plats, så att säga. Man upplever en relation mellan sig själv, Skaparen och andra människor. I vårt liv förstörs nämligen ofta de här relationerna.

- Människan tror att hon själv är Skaparen och att det är hennes rättighet att använda allt som finns här i världen som hon vill. Och hon vill ständigt ha mer och mer. Det här är tydligare i väst eftersom det är så materiellt stabilt här. Man frågar inte efter Skaparen - utom när man råkar in i någon speciellt svår situation.

- Den är ett stort och heligt budskap som förklarar Skaparen och betydelsen av våra liv. Det är bara så att vi ofta inte kan läsa Bibeln på riktigt. Den har ett poetiskt språk och meningen är inte att man ska dra för långtgående slutsatser av de förflutna historiska händelserna. För mig spelar det ingen roll om vissa bibliska företeelser ägt rum eller inte. Det är inte avgörande för min tro på Bibeln.

- I det här avseendet har den ryske filosofen och teologen Pavel Florenskij betytt mycket för mitt sätt att förstå Bibeln. Han betonar att det är viktigt att inte fastna så vid ytan, det bokstavliga, att vi går miste om de andra, djupare värdena.

- Nej, inte medvetet. Och jag blir egentligen lite irriterad när man försöker tolka mina filmer som liknelser. Idén att man kan offra sig för andra är något vi får tacka vår Gud och Skapare för. Och när mina hjältar gör det, betyder det bara att de kanske har mer andlighet i sig än andra människor?

Andrej Arsenjevitj Tarkovskij dog i lungcancer i Paris den 29 december 1986. Inskriptionen på hans gravsten lyder: "Mannen som såg ängeln".