Till minne av Bruno Kuniholm

Bruno Kuniholm föddes 1931 i Vasa i Finland. Som barn drabbades han av polio och det blev en svår tid med läkarvård och sjukhusvistelse. Under den här tiden var det många som bad för Bruno och han blev återställd från sin sjukdom. Bönesvaret betydde mycket för honom, hans tro växte och han beslutade sig för att låta döpa sig. Då var han 13 år gammal.

Efter giftermål med Märtha flyttade de båda till Stockholm i mitten av 1950-talet. Här föddes de båda sönerna Mikael 1958 och Tomas 1963. Bruno var mycket angelägen att det skulle vara jämlikhet i familjen. Han var exempelvis med på Mikaels förlossning och Bruno och Märta hade båda deltidsarbeten för att kunna ta hand om barnen. Detta var inte vanligt då, men för Bruno och Märtha var det självklart!

Bruno och Märtha blev församlingsmedlemmar i Filadelfia år 1956. De engagerade sig först i den livaktiga Enskedegruppen. Stämmarsunds gård på Blidö blev också en viktig plats för familjen. Familjen tillbringade många somrar där och stöttade också lägerarbetet på gården.

Under mer än 20 år var Bruno ungdomsledare i Filadelfiakyrkan i den så kallade “Snickargruppen”. Varje fredag fanns han på plats för att under en dryg timma möta de barn som ville arbeta med sina händer. Särskilt pojkarna kände sig hemma i gruppen, där Bruno med sitt lugna sätt och sin värme förmedlade sin tro på ett praktiskt sätt. För barnen var Bruno den viktigaste i kyrkan, eftersom han alltid mötte dem med så stor kärlek, glädje och omsorg. Bruno var den bäste för dem och han gjorde stort intryckt på barnen. Dessutom hade Bruno skrivit barnens namn på lappar, som låg i hans Bibel, så han skulle komma ihåg att be för dem.

Jag är imponerad av att Bruno gjorde så starkt intryck på barnen, trots att han bara träffade dem drygt en timma på fredagskvällen! Jag vet att hans trohet satte djupa spår hos de barn, som idag är vuxna, men som kommer ihåg Brunos glädje och den tro och tillit som han förmedlade genom sitt positiva sätt!

Idag tänker jag på Märtha och barnen Mikael och Tomas och deras familjer, som idag saknar en älskad make, far, svärfar, farfar och gammelfarfar.

Jag bär med mig minnet av Bruno och hans positiva, lågmälda liv som ett värdefullt föredöme!

Monica Winerdal