Till minne av Sören Janson

Just nu, när vårens livskraft håller på att besegra vinterkylan, lämnade Sören Janson, livsglädjens besjungare, oss en aprildag, kort efter sin 90-årsdag, och gick mot den eviga sommarens land. Sörens livslust var oemotståndlig, och det som gav den dess kraft var att den föddes ur de svåraste omständigheter.

I elvaårsåldern vaknade Sören en morgon i sin säng, drabbad av polio och kunde inte röra vare sig armar eller ben. Efter en tid fick han tillbaka rörelseförmågan i armarna, men benen bar honom aldrig mer. De följande tre åren tillbringade han på Vanföranstalten i Härnösand. Därefter följde lika många tuffa år på Norrbackainstitutet i Stockholm.

Det var år av ensamhet, fyllda av frågor och stora fysiska och psykiska påfrestningar. Under denna tid började han utveckla sin konstnärliga begåvning. I Stockholm blev Nationalmuseet hans stora inspirationskälla. Dit tog han sig i sin trehjuling så gott som varje helg och vandrade runt på sina kryckor och beundrade de stora mästarna. Han studerade vidare på bland annat Grünewalds målarskola och blev en väletablerad konstnär.

Men måleriet var inte hans enda konstart. Han var begåvad med en djup mörk barytonröst som väckte uppseende. Som artonåring gjorde han sin första grammofonplatta på Hemmets Härold. Det ledde till att han blev inbjuden att sjunga i Filadelfia Stockholms stora tältmöten på Gärdet. Där stod han som tonåring på sina kryckor och sjöng kvartett med de stora sångarstjärnorna Einar Ekberg, Einar Waermö och Björn Forsell. Det säger en hel del om hans kapacitet.

Sören Janson blev på kort tid en av de stora profilerna inom den andliga sången i vårt land. Glädje över livet, förundran över skapelsens skönhet och innerligheten i den kristna tron blev ett signum i hans stora produktion. ”Glad att få leva” blev hans signaturmelodi. Andra ofta sjungna sånger är ”Du som gjorde vår värld så vacker” och ”När Jesus dig kallar”.

1965 gifte sig Sören med sin älskade Gun. De fick närmare 60 lyckliga år tillsammans. Gun blev hans stora inspiration och stöd genom alla år. Ofta ackompanjerade hon honom på piano. Deras gemensamma glädjeämne blev döttrarna Victoria och Frida och barnbarnen.

Sörens flödande kreativitet tog sig också uttryck i både prosa och poesi. 1979 gav han ut boken ”Glad att få leva” som rymmer självbiografiska inslag och prov på hans melodier och viskonst. 2010 gav han ut en omfattande diktsamling med titeln ”Inte bara mörker, inte bara ljus…” Han publicerade också flera andra böcker med teckningar, sånger och dikter.

Personligen hade jag förmånen att bli god vän med Sören under 1960-talet. På Gunillas och mitt bröllop 1969 sjöng han en vacker sång som han skrivit just för oss, ”Nu vigas ni samman i heligt förbund”. Jag fick också glädjen att samverka med honom i hans fleråriga mötesturnéer för Läkarmissionen.

Att möta Sören var att möta en sprudlande källa av livsglädje, fräscha tankar och grundmurad gudstro. Han berörde mig alltid djupt. Gunilla och jag känner stor tacksamhet för vänskapen med honom men också en lika stor saknad.

Ivar Lundgren