Till minne av Tryggve Mettinger

Tryggve N D Mettinger har avlidit i en ålder av 83 år och sörjs främst av hustrun Solvi, bröderna Karl och Bengt samt otaliga elever och kolleger.

Tryggve Mettinger var min lärare i Gamla testamentets exegetik allt sedan jag var en grön student i Lund. Vid en muntlig tentamen om det gamla Israels historia, spände han ögonen i mig och frågade vilka de utombibliska vittnesbörden om Israels historia är. Det var en för mig oväntad fråga och jag stakade fram något slags svar. Han gav mig Godkänt och jag pustade ut. Senare på kvällen ringde han upp mig och ändrade betyget till Väl godkänt. Han insåg att hans fråga var lite väl svår.

Som lärare och forskare var Tryggve grundlärd. Jag skrev en som jag tyckte medioker uppsats om “Herren och molnet”, men Tryggve tyckte annorlunda och hjälpte mig att få varianter av uppsatsen publicerad på åtminstone tre ställen, bland annat i en lärd tysk uppslagsbok till Gamla testamentet. På så sätt stöttade han mig i min tidiga akademiska bana.

När Tryggve och Solvi ännu bodde i Bjärred, blev jag många gånger bjuden dit tillsammans med hans studiekamrater från läroverket i Helsingborg. Av någon för mig outgrundlig anledning upptogs jag i denna grupp, fastän jag var på tok för ung och inte alls kom från Helsingborg. Jag minns de litterära samtalen med Tryggve och arabisten Ingvar Rydberg samt den goda maten, som Solvi bjöd på. Vid ett sådant tillfälle hämtade Tryggve upp mig i Lund med sin bil. Det ösregnade och var beckmörkt och Tryggve körde nära vägrenen bland cyklisterna. Det hör till saken att Tryggve hade mycket tjocka glasögon och det var mer än en gång jag satt med hjärtat i halsgropen på den bilfärden. Men Tryggve litade på Guds försyn.

Läraren Tryggve blev min vän. Vi ringde ofta till varandra och han försäkrade alltid att han bad för mig. Han praktiserade sin kristna tro och ömmade för de svaga och utsatta. Han hade själv upplevt mycket lidande i sitt liv. När mina överordnade på Lunds universitet mot bättre vetande skickade mig till den gudsförgätna plats som kallades Nämndemansgården, var Tryggve den ende från universitetsvärlden som besökte mig under denna ökenvandring. På något sätt blev jag hans adoptivson och förblev det under de bortåt 45 år vi kände varandra, och jag har nu förlorat en gudfader.

Bo Holmberg,

prof em i semitiska språk vid Lunds universitet