För Johan är tron ingen utantilläxa

Johan Heltne var åtta år när han fick sitt första epilepsi­anfall. Nu, över 30 år senare, har han anfall flera nätter i veckan. Epilepsin har varit en del av Johan Heltnes liv så länge att han pratar om det väldigt obekymrat.

Ett ärr i hjärnan är därför inte bara en symbolisk titel för hans nya skiva. Den är också bokstavlig. Johan Heltne opererades för några år sedan för sin epilepsi, med hopp om att anfallen skulle sluta. Han beskriver ingående hur högra sidan av skallbenet skars upp, en platta stor som en handflata trycktes direkt mot hjärnbarken, elektroder stacks ner för att identifiera ifall det var en skada i denna del av hjärnan som orsakade anfallen.

Oddsen för ett lyckat resultat efter operationen var 50/50.

Aspudden i södra Stockholm ligger i januarikvällsdvala. Det är mörkt, fuktigt, några plusgrader i luften, tynande isfläckar, sand och grus överallt. Plötsligt vaknar området till liv när två hundar skäller på varandra. I flera fönster är det fortfarande adventsstjärnor och adventsljusstakar kvar.

Jag har fått tydliga, men vänliga, instruktioner hur jag ska gå tillväga för att inte störa läggningen av Johan Heltnes tre­åriga dotter.

”Välkommen hem till mig klockan 20.00. Knacka försiktigt. Gå in, det kommer vara öppet. Om min dotter inte sover får du klara dig själv några minuter.”

Det visar sig dock att nattningen har gått alldeles utmärkt. Johan Heltne tar glatt emot mig i hallen och vi sätter oss i hans gemensamma sov- och arbetsrum. Johan Heltne kryper upp i en stol i ett hörn, jag sätter mig vid ett skrivbord. Ett skrivbord där det bland annat ligger manuspapper och en trave böcker. Jag kan urskilja titlar med författare som Tito Colliander och den nyligen avlidne sociologen Zygmunt Bauman.

Men vi börjar med att prata om musiken på nya skivan. Johan Heltne har på alla sina skivor en klangbotten i det skandinaviska vemodet och klassisk singer/songwriter-tradition. Men inte minst på skivan "Sara", som kom 2010, och kanske ännu tydligare på nya "Ett ärr i hjärnan" så tar synthar och beats mer plats i ljudbilden. Ibland är det rentav dansant, ibland drar det åt statisk kraut.

Johan Heltne frågar mig nyfiket vad jag tänker om det nya alstret. Fragmentariskt och frisinnat, men också lite kyl­slaget och med många obesvarade frågor, svarar jag.

Han bekräftar att han ofta får en sådan typ av respons, åtminstone att musiken lämnar något obesvarat efter sig.

Även om det är svårt att få ett helhetsgrepp, så har Johan Heltne den här gången valt att bjuda in lyssnarna till mer bakgrund.

I den medföljande presstexten i samband med skivsläppet är han tydlig. Operationen, sin komplicerade relation till sin far och som han uttrycker det – den blinda religionen – är tre tydliga komponenter som påverkat innehållet på skivan och som är kopplat till ärren i hjärnan.

Efter en ganska lång tystnad, åtminstone som jag upplever det, svarar Johan Heltne på frågan om vad han menar med uttrycket den blinda religionen.

– Den religion som inte får upptäckas av nyfikenhet och egen längtan. Den religion som man ska lära sig utantill, säger han och berättar vidare hur han känner sig berövad på detta efter sin uppväxt i Livets ord.

Just Livets ord var också kuliss för Johan Heltnes debutroman ”Det finns ingenting att vara rädd för” som kom 2014. I boken får man följa 17-årige Jonatan som brottas med sina ständiga epilepsianfall och den förbjudna lusten till Nina, åtminstone förbjudet utifrån pastorerna i den religiösa miljön de befinner sig i.

Johan Heltne var i samband med boksläppet tydlig med bokens skönlitterära form, men han är öppen med att själva miljön var självupplevd.

– Jag var ju där och jag bär fortfarande med mig uppväxten, liksom i ryggraden. Jag har hela tiden en tvångsmässig korrespondens med min inre Livets ordare. Eller inre republikan som jag säger ibland. För man får inte glömma att Livets ord också var en politiskt nyliberal rörelse, säger han.

– En del av ärret är att jag inte fick möta Jesus. I någon mening möter jag ju Gud varje dag som kristen, men det är mycket som är trasigt på grund av uppväxten. Jag har oerhört svårt för att lita på mig själv, svårt att lita på min tro, lita på att Gud är närvarande.

Han berättar vidare att han på senare år upptäckt andra traditioner och hittat en kristen tillhörighet och regelbundenhet som han uttrycker det.

Den vardagliga tron har blivit viktig för Johan Heltne. Han är också frustrerad över den bristande förståelsen i Sverige för hur central just vardaglig praktik är för troende.

– Jag är lite skeptisk till snacket om Guds återkomst. För vad menas med det egentligen? På ytan finns allmänt en större respekt för religiös tro, ja. Men min tolkning är att religion fortfarande förväntas ha någon sorts himmel-helveteslogik med fokus på livet efter döden. Få i svenskt offentligt samtal försöker förstå religiös tro utifrån det enkla everyday life-perspektivet, säger han.

Johan Heltne förlorade sin far Krister Holmström i cancer för några år sedan. Krister Holmström, som bara blev 54 år gammal, var bland annat med och startade och drev tidningen Trons Värld. På många sätt var pappa Holmström själva symbolen för Johan Heltnes religiösa uppväxt.

– Vi hade en väldigt komplex relation. Men vi försonades och under ganska många år var han en av mina närmsta vänner.

– Givetvis ville jag ha kvar honom i mitt liv, men hans död innebar också en frihet för mig. Till exempel vet jag inte om jag hade lyckats skriva romanen om han var vid liv, säger han.

Omslaget till ”Ett ärr i hjärnan” består av ett fotografi av Krister Holmström invirad i en handduk ståendes i Johan Heltnes pojkrum. Hela skivan inleds med låten ”Krister Holmströms son” och den avslutas med en inspelad bön från Krister Holmströms sista predikan innan han dog, följt av en låt med titeln ”Trons Värld”.

Jag tolkar det som ett slags hyllning. Samtidigt som ärret uppenbarligen finns i de fragmentariska textraderna. Men också friheten och lugnet.

Operationen då. Hur gick den?

Den misslyckades och Johan Heltne har fortfarande återkommande epilepsianfall.

Wilhelm Blixt