Kvinna och pastor - en hälsorisk

– Varför jag slutade? Det är mångbottnat, säger Chatrine Carlson som varit pastor i Pingst Jönköping i 18 år, varav drygt tre år som föreståndare.
– Efter 18 år kände jag att det var dags att göra något annat och min bild var att församlingen behövde en ny föreståndare. Men det handlade också om min egen hälsa där det blev ohanterbart för mig med den stora arbetsbelastningen och ansvaret i kombination med familjen. Jag hade svårt att se hur jag skulle kunna gå hel igenom det här trots stor uppbackning hemifrån. Det handlade både om mig själv och min familj.
– Det fanns många människor som på olika sätt stöttade mig men det fanns också några som gjorde uppdraget svårt för mig. Att vara kvinnlig föreståndare i en församling som haft starka och tydliga manliga föregångare var inte alltid lätt att förhålla sig till. Bilden av hur en föreståndare ska vara och leda sitter djupt.
Stort förtroende och uppmuntran
Chatrines erfarenhet är att det är stor skillnad på att vara vice föreståndare som hon var under flera år och att vara föreståndare. Hon försäkrar att hon under sina många år som pastor har fått mycket stort förtroende och uppmuntran av församlingen och sin föreståndare och hon tycker inte att kvinnor i tjänst generellt sett mår dåligt, även om det finns de som har svåra erfarenheter med sig.
– Jag ser mig själv som lyckligt lottad även om det funnits svåra passager under mina år som föreståndare.
Nya problem uppstår
I allt fler svenska kristna samfund är det allt mer självklart för kvinnor att bli andliga ledare. Det handlar inte längre bara om barnverksamhet, diakoni och förbönsgrupper. Utan om att vara präst, pastor, kyrko­herde och församlingsföreståndare. Men samtidigt som kvinnor vinner mark i de kyrkliga ledar­skikten uppstår det nya problem. Präster och pastorer har toppat sjukskrivningsstatistiken sedan 2009, och det är kvinnorna som blir sjuka i störst utsträckning.
I dag kan Dagen som enda tidning avslöja att kvinnliga präster och pastorer löper 2,7 gånger högre risk för sjukskrivning i psykisk diagnos än männen som utövar samma yrke och uppdrag.
– Sett över hela befolkningen i arbetsför ålder är kvinnors risk att sjukskrivas för en psykisk diagnos 1,8 gånger högre än mäns. Inom yrket präst/pastor är överrisken alltså betydligt högre än för kvinnor generellt, uppger Försäkringskassans analytiker Ulrik Lidwall som tagit fram siffrorna utifrån socialförsäkringsrapporten Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser 2014. Analysen bygger på uppgifter om cirka 5 100 individer som hade ett själavårdande yrke 2011, varav 3 700 präster och 1 400 pastorer.
I maj kommer nya siffror och därefter en ny analys, men som det ser ut i dag kan han inte se något som tyder på att bilden kommer att förändras.

– Min bild är att detta är ett strukturellt mönster och att präster och pastorer, liksom många andra yrkesgrupper med "kontaktyrken", ligger högst när det gäller sjukskrivningar för psykiska besvär. Det skulle förvåna mig mycket om detta mönster inte återkommer, skriver Ulrik Lidwall till svar på Dagens frågor.
Finns fortfarande ett raster på kvinnor
Det är alltså symptomatiskt att Sveriges ekumeniska kvinnoråd som tillsammans med Kristen & Kvinna och Forum för prästvigda kvinnor ska hålla gemensam årskonferens i april väljer att prata om att "Tvätta varandras fötter – Tjäna utan att utplåna sig själv".
– Vi har kommit längre i vad både män och kvinnor kan göra men vi har fortfarande ett raster på kvinnor som det inte finns på män, säger Lis Carlander, präst i Svenska kyrkan och ordförande i Forum för prästvigda kvinnor som föreslog konferenstemat.
– Som kvinna ska man kunna andra saker, vara mer engagerad, ha en annan bredd – och kanske dessutom koka kaffe. Dessutom ska man visa omsorg och hålla ihop familjen. Det finns andra förväntningar på kvinnor än på män. Den kvinnliga prästen är inte bara en representant för kyrkan utan även för kvinnligheten.
Det finns en tradition av "det kvinnliga tjänandet", säger Lis Carlander, som nu, när kvinnorna tar plats i de traditionellt manliga uppdragen visar sig i sjukskrivningsstatistiken.
– Vi ser att kvinnliga präster är överrepresenterade när det gäller utmattningsdepressioner. Risken finns naturligtvis för män också. Men vi har kunnat konstatera att hos kvinnorna ökar den när de får barn. Och då kan man misstänka att det har med det här "tjänandekravet" att göra. Att vara tjänande är ett viktigt förhållningssätt men man ska kunna göra det utan att utplåna sig själv.
Motarbetades avsiktligt
I boken "Kyrkoherde och kvinna" som kom ut för ett par år sedan berättar flera kvinnliga ledare inom Svenska kyrkan om de svårigheter de mött på vägen. En av dem är Yvonne Hallin, i dag kyrkoherde i Djurö, Möja och Nämdö församling. Hon härleder delar av den kvinnliga självutplåningen i präst- och pastorsyrket till den traditionella kvinnorollen.
– Jag växte upp i en miljö med mycket hårt arbetande kvinnor. Min farmor var änka med nio barn, hon skulle själv dra runt ett lantbruk. Det var sådana förebilder jag hade. Om någon ringer och behöver själavård och jag är ledig, då åker jag. Många gånger kan jag låta jobbet gå före mitt privatliv och jag sätter nog andra före mig själv. Och så har man ju både barn och barnbarn – och de ska också ta plats.
Men det finns fler förklaringar. Yvonne Hallin har en riktigt svår period i bagaget då hon avsiktligt motarbetades därför att hon var kvinna och präst. Det var vid millenieskiftet på Gotland som hon för första gången, och på ett för henne mycket smärtsamt sätt, mötte kvinnoprästmotståndet.
– Jag var den första kvinnan som blev kyrkoherde i Burs pastorat. Det var riktigt tufft. En kollega vägrade ta emot nattvarden av mig, han bokade dop utan att meddela mig och skulle anmäla mig till domkapitlet. I dag skulle jag aldrig låta någon göra så mot mig, men då hade jag inte de erfarenheterna. Det är som man brukar säga: Det behövs inte många flugor för att få nattsömnen störd. Det räcker med en.
Teologiskt motstånd
Det teologiska kvinnoprästmotståndet som i Svenska kyrkan kan ta sig uttryck i ett motarbetande kyrkoråd eller män som vägrar ta emot nattvarden från en kvinna är inte lika tydligt i frikyrkan. Men med det är det inte sagt att en kvinna som uppnår en ledarposition har det lätt. Det tydliggörs i Jenny Berghs och Anethe Carlssons undersökning "Jämställdheten i pingströrelsen 2014".
– Det finns ett visst teologiskt motstånd mot kvinnan i ledarrollen, främst utifrån Paulus texter, men det är inte det väsentliga hindret för kvinnan i dag. Det reella hindret är normen. Och normen i dag är att en ledare är en man, säger Jenny Bergh, coach och ledarskaps- och organisationskonsult inom hållbart ledarskap.
– Normen sitter i ryggmärgen. Vi alla, både kvinnor och män, tänker män när vi tänker på ledar­gestalterna. En kvinna är per definition den som avviker från normen. Och det leder oss fram till frågan: Vad gör det med en människa om hon ständigt uppfattas som avvikande? frågar Jenny Bergh retoriskt.
Kvinnor trivs bättre
Om man börjar med den tjänande och engagerade kvinnan i församlingen kan man finna förklaringen i den del av undersökningen som bygger på 2 167 aktiva pingstvänners svar i Naturlig församlings­utvecklings församlingsprofil (svaren inhämtade åren 2007–2012). Enligt den trivs kvinnorna överlag mycket bättre i sina församlingar än männen. De är betydligt mer nöjda – medan männen är betydligt mer missnöjda – med församlingslivet, gudstjänsterna och verksamheten. På ett område är det dock tvärtom: när man tillfrågas om man känner sig sedd och uppmärksammad i sin församling.
– Kvinnor upplever sig generellt inte lika sedda i det de gör. De upplever att de inte får lika mycket uppskattning eller feedback för sina insatser och gåvor. Medan männen, till skillnad från andra områden, är överlag nöjda med hur församlingen uppmärksammar dem och ger dem cred, säger Jenny Bergh.
– Svaren går inte att ignorera. Det är eldsjälarna i kyrkorna som uttalar sig här, kärntruppen i den svenska pingströrelsen.
Djupintervjuer i pastorsenkät
När det gäller kvinnor i ledarställning – pastorer, församlingsföreståndare och personer i administrativa ledarbefattningar – har Jenny Bergh och Anethe Carlsson dels använt sig av en pastors- och medarbetarenkät med 558 medlemmar, varav 88 kvinnor, i Pingst Pastor, dels av djup­intervjuer med åtta kvinnor som verkat eller verkar i ledarposition inom pingströrelsen. I pastorsenkäten svarar dubbelt så många kvinnor som män att de ibland upplever sig ignorerade och inte tagna på allvar av sina kolleger.
De djupintervjuade kvinnorna uppfattar att man generellt blir vänligt bemött, men att man inte riktigt tas på allvar eller räknas med.
– Vi är uppvuxna i ett samhälle där män och manliga ledare premieras. Vissa uppgifter är märkta med ett visst kön, det är inbyggt att man måste vara man för att klara dem. Det påverkar hur vi lyssnar på och behandlar dem vi har att göra med. Allt detta speglas i våra kyrkor; vi tror att vi är bättre än samhället i övrigt, men det är vi inte. Fram till år 2000 fanns inte en enda kvinnlig talare på pingstkonferenserna. I dag är fortfarande 90 procent av huvudtalarna män. Till och med orden ger uttryck för det: Vi säger inte syskon, vi säger bröder. Vi tror inte att vi är diskriminerande, men det är vi.
Analysen av djupintervjuerna är en dyster läsning. Merparten av kvinnorna har upplevt sig bli ignorerade eller offentligt tilltalade på ett nedlåtande sätt. De uppfattar att kravet på att vara duktig och kunnig är större på en kvinna, medan för en man räcker det att vara man för att komma i fråga för vissa uppgifter. Generellt anser de att "jämställdhetsfrågan är 'död' inom pingströrelsen". Fem av de åtta upplever sig veta att "den som tar upp frågan om jämställdhet kommer att bli lika 'död' som den". Samtliga krävde fullständig anonymitet som villkor för att låta sig intervjuas.
– Den allmänna uppfattningen bland dem var att om det kom ut att de uttalade sig skulle de bli betraktade som besvärliga och inte få vara med längre. Man petar inte i något som är obehagligt för alla. Och jämställdhetsfrågan är obehaglig för oss alla, för vi har alla varit med och skapat normen, säger Jenny Bergh.
Av de kvinnor som hon och kollegan Anethe Carlsson djupintervjuat hade flera gått i terapi för att kunna hantera sin arbetssituation och sina kolleger.
– De höga sjukskrivningstalen är tveklöst sammankopplade med den gällande normen. För hur mår man om man varje dag ses som en avvikare och måste kämpa för att få vara med på lika villkor? Normen slår extra hårt mot dem som inte anses vara normala inom ledarskapssfären. När någon sådan kommer in och vill åt makten, då känner sig alla med makt hotade och börjar försvara den. Det är förklaringen till att vår kartläggning visar att de kvinnor som betjänar makten, alltså de som jobbar med administration, själavård och diakoni, får gärna vara kvar inom organisationen. Medan de kvinnor som är tydliga ledare och strateger, de slutar.
Måste ha en mentor och en själavårdare
Chatrine Carlson, som numera jobbar som regionledare i nätverket Pingst Pastor och i den ekumeniska förböns- och själavårdsrörelsen Helhet genom Kristus säger att det är mycket viktigt att varje kvinna och man i ledarställning skaffar sig en bra mentor och en själavårdare.
– Jag är tacksam över att ha fått utvecklas i flera olika funktioner i samma församling och fått mycket uppskattning och feedback. Jag har också sett att det har varit många fördelar med att vara kvinna och föreståndare, inte minst i kontakterna mellan kyrka och samhälle. Men att i flera sammanhang vara ensam kvinna har också haft sina utmaningar. Många gånger har jag längtat efter fler kvinnliga förebilder och kollegor. Och står man i det yttersta ledarskapet oavsett om man är man eller kvinna får man ta smällarna. Det kan vara väldigt tufft och ensamt, säger Chatrine Carlson.
– I dag möter jag många pastorer, både kvinnor och män, i min roll i nätverket Pingst Pastor och vill göra allt jag kan för att vara ett stöd. Av egen erfarenhet vet jag hur utmanande det är att vara pastor och föreståndare och vad nätverk och stöd kan få betyda. Därför är jag också mentor. I Helhet genom Kristus jobbar vi väldigt tydligt tillsammans som man och kvinna, vilket är en styrka. Vi vill finnas som stöd med förbönssamtal och olika former av utbildningar och själavårdande dagar, inte minst för präster och pastorer.

Fotnot: Sedan rapporten Jämställdheten i pingströrelsen publicerats har Jenny Bergh och Anethe Carlson arbetat med en uppföljande del av projektet "Ester, ett hållbart ledarskap", där de tagit fram konkreta åtgärder utifrån slutsatser i kartläggningen. De har arbetat med kunskapsspridning och nätverkande genom bland annat seminarier.
På Pingst Rådslag i början av maj släpps ett material som vänder sig till den som vill arbeta med jämställdhetsfrågorna. I början av juni följs detta upp med utbildningsdagar i Borås.
I flera enskilda församlingar pågår det redan ett aktivt jämställdhetsarbete, bland annat i form av projekt för att stödja unga kvinnor.

Tidslinje: De har banat vägen

1882
Hanna Ouchterlony startar Frälsningsarmén i Sverige. Vid sin sida har hon soldaten Jenny Swensson.

1887
Nelly Hall är en av grundarna till Helgelsförbundet och sitter i dess styrelse, predikar offentligt.

1890
Helgelseförbundet anordnar bibelkurser för och sänder ut både kvinnor och män som evangelister.

1891 - 1892
John Ongman, baptistpastor i Örebro gör som Helgelseförbundet – vilket leder till starka negativa reaktioner inom baptistsamfundet

1911
Svenskan Elisabeth Hesselblad grundar den svenska grenen av Birgittaorden.

1915
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm startar bibelskola för kvinnor och män, sänder ut sina första egna evangelister, 12 kvinnor och nio män.

1932
Clara Wangel-Bergsten blir första kvinna i Svenska baptistsamfundets styrelse

1940-talet
Debatten om kvinnliga pastorer och präster kommer igång. Många kvinnliga evangelister fungerar redan i praktiken som pastorer men har inte samma rättigheter.
Till exempel får de inte inneha pastors­titeln och gå med i samfundens pensionskassa.

1950
Svenska missionsförbundet beslutar att låta kvinnor bli pastorer.

1952
Essie Eklund skriver in sig som första kvinna på Teologiska seminariet.

1960
De första kvinnorna vigs till präster i Svenska kyrkan. De heter Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson.

1976
Cityförsamlingen i Stockholm (Pingst) tillsätter kvinnor i styrelsen, de får också dela ut nattvarden.

1980
Pingströrelsen får sin första kvinnliga församlingsföreståndare, Wasti Feldt. Hon blir den första kvinnan med vigselrätt inom Pingst.

1990
Pingstförsamlingen Filadelfia i Stockholm tillåter kvinnor att döpa och delta i nattvardsutdelande.

2003
Karin Wiborn blir missionsföreståndare i Svenska baptistsamfundet.

2011
Marie Willermark väljs till kommendör för Frälsningsarmén i Sverige.

2013
Antjé Jackelén väljs till ärkebiskop i Svenska kyrkan.

2014
Sofia Camnerin utses till biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan.

Citat:

"Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus."

Galaterbrevet 3:28

Anna Bieniaszewski Sandberg

Anna Bieniaszewski Sandberg är tidigare reporter på Dagen.