Livsstil
Akuta infektionen fick Peter att prioritera Jesus
Att lyckas och få bekräftelse var länge A och O för artisten Peter Pop Lundbäck. Det var först när han drabbades av en potentiellt dödlig sjukdom som egospiralen bröts. Peter uppfattar det som hände som ett vidrörande av Gud själv.
För drygt en månad sedan kontaktade jag Peter för att skriva om ett hjälpprojekt för funktionshindrade i Tanzania. Han befann sig då på plats där nere, och en intervju via mejl visade sig vara mest praktiskt. Det blev en artikel om "Come together", som projektet heter, men mellan raderna kunde jag ana en helt annan historia. En som handlade om Peters egen resa i tron och jag beslutade mig för att ta reda på mer när han återvänt till Sverige. Vi stämde möte för att han skulle berätta hela historien.
Knappt har vi hunnit få in våra latte förrän jag inser att Peter inte bara är musiker, han är även en god berättare, som dessutom alltid har nära till ett leende. Men bakom den vänliga utstrålningen anar jag också en driven entreprenör som vet vad han vill. Viljestyrkan har varit en värdefull drivkraft men också satt krokben ibland.
Tidigt i livet stod det klart för pastorsbarnet Peter vad han ville ägna sig åt.
– Jag började kompa min mammas gitarrgrupp på virveltrumma som fyraåring.
Det var kärlek vid första ögonkastet.
– Jag satt och övade till Samuelsons skivor. Ville vara trummis. Han med ring i örat på omslaget. Kommer du ihåg honom? frågar han med det där klingande skrattet.
Peter har aldrig känt något behov att revoltera mot sin uppväxt, även om vissa saker känns underliga när han tänker tillbaka.
– Pastorsbarn blir lätt satta på piedestal. Det kom fram gamla tanter och stack en hundralapp i min näve. Mycket märkligt!
Oavsett detta kände Peter att hans tro var stark under uppväxtåren.
– Men någonstans vill man ju bli rockstjärna också. Jag ville nå framgång och bli upphöjd. Det handlar egentligen om att alla vill bli älskade och få en bekräftelse. Till slut var inte Gud så viktig i mitt musicerande, utan jag skulle brejka, slå igenom. Antingen som trummis, sångare eller producent.
Åren gick och artisten Peter Pop byggde vidare på sitt karriärslott som med tiden alltmer framstod som en kombination av olika genombrottssyftande musikidéer och osjälviska hjälpprojekt i en ohelig allians.
– Jag gjorde en massa projekt, men inget som riktigt bar sig. Kulmen kom när jag drabbades av EHEC, en mycket allvarlig bakteriesjukdom som jag fick i Tanzania.
Dramat utspelade sig 2015. Peter fick avbryta sin Afrikaresa och flyga hem med 40 graders feber. Väl hemma hamnade han på infektionsavdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg. Beskedet att fem procent av dem som drabbas av EHEC dör och 30 procent får kroniska njurskador gjorde honom knappast lugnare. Dessutom hade en kvinna i Alingsås dött i samma sjukdom bara något år tidigare. Från Peters hjärta steg ett rop:
– Okej, Gud, jag är 43 år och jag har ingen kontroll över detta, men jag vill bli 90 år gammal.
Desperationen blev grogrunden för en scenförändring i Peters liv. Maktlösheten inför den svåra sjukdomen fick honom att söka förbön. En kväll besökte han en gudstjänst i Smyrna International, även den belägen i Göteborg.
– Där ber de för mig. Och där någonstans upplever jag att jag blir återställd. Om det sker just i det ögonblick de ber vet jag inte, men efteråt är jag helt återställd och frisk så för mig var det ett helande. Det är som att Gud använder varenda cell i kroppen varje dag, konstaterar Peter filosofiskt.
Helandet drabbade inte bara Peters kropp utan hela hans livsinställning. Maktlösheten han upplevde under sjukdomstiden fick hans bekräftelsebehov att anta mer rimliga proportioner. Suget att slå igenom och bli stjärna mer eller mindre försvann.
– Gud fick bryta ner den gamla Peter och bygga upp något helt nytt. Jesus är konkret för mig på ett helt annat sätt i mitt liv nu. När jag gör de här skolprojekten i Kenya är det viktigt att skolan vi byggt där inte heter Peter från Göteborgs skola, utan den heter Baba Gurston Inclusive School, efter en kille som ingen brydde sig om, som inte ens kunde gå. Det är hans namn på skolan.
Det är lätt att trilla dit och förhärliga sig själv, påpekar Peter.
De senaste åren har Peter engagerat sig flitigt i olika hjälpprojekt i tredje världen, främst i Afrika, och där har människor en helt annan inställning till kunskap och begåvning.
– I Afrika finns ju inte jante över huvud taget. Där får man dela med sig av all kunskap. Här i Sverige har vi gått kulturskolor, vi har läst en massa böcker som de aldrig har fått ta del av. Så när jag är där nere får jag dela med mig av kunskap om Bibeln, om musik, om hur en man ska vara mot sin kvinna, gamla könsroller som de inte har gjort upp med och så vidare. Då kommer alla mina gåvor i bruk, hundra procent.
Kärleken till Afrika är stor och han har till och med köpt ett hus i Kenya. Ett skjul för 300 kronor, men med utsikt över Viktoriasjön. Peter skrattar igen.
Han har en dröm att flytta ner med familjen och bo minst ett år i Afrika.
– Förra julen var vi där tre veckor hela familjen. De älskar det!
Förutom helandet som Peter fick uppleva har bibelläsandet gett honom en förnyad syn på livet och tron. Efter en torrperiod när Bibeln bara kändes tråkig hittade han "The message" som presenterar bibeltexterna i en modern språkdräkt.
– Jag har blivit en riktig läsare och jag älskar det. Jag ser hur ordet avslöjar mig själv, min egoism. Jag inser min egen brustenhet och att jag är en lika stor syndare som alla andra i behov av Guds nåd.
Till yrket är han frilansmusiker med egen musikstudio. Hjälpprojekten lever i högsta grad och har nu nått en sådan omfattning att han nödgats starta en egen organisation – Music Hands On. Just nu är Peter mitt upp i förberedelserna för nästa Afrikaresa. Ett iögonfallande musikprojekt i Kenya står på programmet där bland andra FN är involverade.
Under tre dagar i slutet av april ska ett tåg med musiker med olika funktionshinder rulla från Nairobi till Mombasa. Längs vägen ska tåget stanna till i byar där den lokala skolan får besök.
– Vi lyfter upp allas lika värde och att barn med funktionshinder också måste få gå i de här skolorna, eftersom de sällan får göra det. Och vi vecklar ut en scen från godsvagnen och med tåget som fond håller vi en konsert.
Allt filmas och sänds av NTV, Kenyas största tv-kanal. Peters samarbetspartner är Lolani Kalu, en legendarisk tv-profil som Peter kallar "Kenyas Ingvar Oldsberg". Men tro inte att Peter kommer att åka hem och slå sig till ro i sin hemmastudio när tågevenemanget väl är avklarat.
– Jag tänker hjälpa en reggaesångare i Tanzania, Sixmond, som har albinism och kämpar för att hans gelikar ska bli accepterade. Tre gånger har han blivit jagad med machete för att han har albinism och tre av hans vänner har blivit dödade. Förövarna hugger dem i småbitar och säljer på svarta marknaden.
Han har dessutom börjat testa om kaffeexport kan ge människor ett bättre liv.
– De här fattiga familjerna vill inte stå med öppen näve och tigga, utan de vill ha ett värdigt jobb och lyfta sig ur fattigdomen på det sättet. Nu är dags att hela biståndssverige tänker om, säger Peter ivrigt.
Det är uppenbart att han inte tänker slå av på takten. Men så är också trummor hans huvudinstrument.
Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.
