De kristnas gästfrihet satte spår för hela livet

De tända ljusen lyser och värmer i Hannagården i Sorunda. Georg Eggehorn tar fram portföljen och plockar upp några minnessaker.

En liten kamel i skinn. Ett inramat porträtt av hustrun Ylva som mycket ung. En liten diabild som halkat snett i ramen.

Han håller upp diabilden mot golvlampans ljus och kisar. Jodå, där sitter han på en kamelrygg, 22 år ung, någonstans i närheten av pyramiderna.

På den tiden läste Georg teologi, och tillsammans med en kompis gav han sig ut på en lång resa då de liftade runt hela Medelhavet. Det blev förstås många strapatser för två unga män med ryggsäckar.

En sådan var resan till Alexandria.

– Vi fick lift från Tunisien med en lastbil och satt på flaket, minns Georg.

Väl framme i Alexandria tänkte de ta sig till centralstationen för att med tåg resa vidare mot Kairo. Men med på bussen genom staden fanns en man som la märke till dem. Han reste sig och kom fram till Georg och hans vän där de satt.

Mannen presenterade sig och frågade om de behövde någonstans att bo över natten.

– Det var precis vad vi behövde just då, minns Georg med ett skratt. En pappa som kom och tog hand om oss.

Klockan var runt 21 på kvällen när de kom hem till mannens lägenhet. Där väntade hustrun och de nio barnen.

– Det var ett mycket enkelt hem, vi skulle kalla det fattigt. Maten serverades på buckliga plåttallrikar. Men de hade en fantastisk utsikt över Medelhavet!

I ett av rummen fanns en våningssäng i järn, och där fick Georg och kamraten sova. Rummet tillhörde två av sönerna, och deras studieböcker låg i travar längs väggarna. Var sönerna fick sova i stället vet han inte.

Mannen i familjen samtalade gärna och mycket med de två unga resenärerna, och när han förstod att Georg läste teologi berättade han om sin egen tro.

– Han sa att eftersom han var kristen var det hans plikt att ta hand om främlingar som vi.

Georg hade också med sig det nu inramade fotot på Ylva, och när mannen såg det frågade han om hon var kristen. Det var hon inte.

– På den tiden var Ylva ateist, berättar Georg.

Georg var uppvuxen inom Svenska kyrkan och hade en barnatro, och hade inte reflekterat så mycket över tron i förhållande till sin flickvän. Men hans värd i Alexandria sa att det var viktigt i en relation att man delade samma tro.

– Det han sa etsade sig fast hos mig, och när jag kom hem igen började jag be för Ylva. Jag minns hur jag gick omkring i trädgården utanför mina föräldrars hus, där jag fortfarande bodde, och bad för hennes frälsning.

Ylva, som håller på att duka fram fika framför den gamla järnkaminen i Hannagården, flikar in:

– Det fick jag veta för bara ett par år sedan.

Att Ylva, det poetiska underbarnet som hade blivit publicerad redan som 13-åring, blev frälst fick en stor betydelse för det kristna Sverige och den framväxande Jesusrörelsen. Hennes diktsamling ”Ska vi dela” (Bonniers 1970) blev banbrytande, och det unga paret Eggehorn var en drivande kraft bakom exempelvis Ny Gemenskap.

Mötet med den koptiska familjens gästfrihet var också vägledande när de köpte Hannagården och där startade en gemenskap för socialt utstötta människor. Personer med drogmissbruk, psykiska eller sociala problem kom och bodde där, och under åren 1972-76 hade de 10 000 besökare.

Georg blev aldrig prästvigd utan har ägnat sin yrkesverksamma tid som lärare på folkhögskolan Hagaberg i Södertälje, som drivs av EFS, inom ämnena samhällskunskap, historia och religion.

Han har återvänt till Egypten många gånger och fördjupat sin gemenskap med den koptiska kyrkofamiljen.

Men han har aldrig återknutit relationen till den gästfria familj som allt började hos. Att skriva brev var vanskligt på den tiden, då Egypten var en diktatur, och under senare resor har andra orter än Alexandria stått i fokus.

– Någonstans finns väl anteckningsboken kvar med deras namn och adresser, och ett foto på en av killarna i familjen som var i min ålder, säger Georg. Men var den är nu, det vet jag inte.

Carolina Klintefelt

Carolina Klintefelt är författare och skribent. Hon har tidigare jobbat som redaktör för tidskriften NOD och för Dagens kultursidor, samt skrivit gästkrönikor på Dagens ledarsida.