Från A till Å i vackra Lofoten

Det råder förväntansfull stämning på färjan mellan Bodø och Lofoten. De flesta är turister, och för många är det första gången de besöker den mytomspunna ögruppen.

Efter några timmar ute till havs skymtar bergstoppar vid horisonten. Vi närmar oss Moskenes, färjeläget på ön med samma namn. Efterhand framträder landskapet allt tydligare. En ö passeras och snart är båten inne i den skyddade viken vid Moskenes kyrka. Det är hänförande vackert. Byarna liksom klänger sig fast vid det lilla som finns mellan berg och hav.

Det lilla samhället Å ligger så långt västerut det går att komma på Lofoten med bil. I fortsättningen är det båt eller apostlahästarna som gäller. Men det är värt att stanna ett tag i Å. Det är en traditionell fiskeby omgiven av spektakulär natur. Du kan bo i en av de klassiska fiskarstugorna, kallade ”rorbuer”.

– Förr i tiden kom fiskare från andra delar av Norge när torsken gick till. De var tvungna att ha någonstans att bo. Därav alla rorbuer. Numera bor de emellertid i sina båtar så nu bor turisterna i rorbuer i stället, berättar Per Steinar Graner, som arbetar på vandrarhemmet i Å.

Redan under Medeltiden exporterade Lofoten fisk till Europa. Då, liksom nu, var det torkad torsk som gällde. Att torka fisk är en urgammal konserveringsmetod, genom århundradena förfinad på Lofoten.

Ögruppen har perfekt klimat för att producera stockfisk, som den torkade fisken också kallas. Snön på vårvintern skyddar mot insekter och bakterier, men det är inte så kallt att fibrerna i fisken försvinner.

– Fisken hänger på tork i nästan ett halvår. Först tre månader utomhus, därefter nästan lika lång tid inomhus. Då återstår bara 30 procent av vattnet i fisken, men näringsämnena finns kvar, berättar guiden på Lofoten Tørrfiskmuseum.

Ibland måste dock fiskarna se upp. I havet utanför Å härjar en av världens starkaste tidvattenströmmar, känd som Malströmmen. Den skapas när tidvatten i ett sund inte hinner rinna ut på grund av starkt inflöde. Virveln kan bli så kraftig att det är farligt att vara i närheten.

Vägen österut från Å når snart den lilla fiskehamnen Reine. Själva orten är inte så spännande, men läget! Platsen som lär ha valts till Lofotens vackraste samhälle, ligger vid en lagun och flankeras av den 448 meter höga Reinebringen. Att vandra upp till toppen tar nästan en timme, men det är värt träningsvärken du får i rumpan. Utsikten över Reine, havet och Reinefjorden är magnifik.

Reinefjorden, ja. Det är en av landets vackraste fjordar. Båtturer utgår från Reine och är ett måste för besökaren. Landskapet längs fjorden är klassiskt Norge med vattenfall, branta bergssidor samt en och annan bosättning. Hermannsdalstinden med sina 1029 meter är Lofotens näst högsta berg. För de små samhällena i fjorden är båten enda förbindelselänk med världen utanför. Såvida inte invånarna vill gå ut på långtur vill säga.

Lofoten är emellertid inte bara berg, fjordar, hav och fiske. Det är tropiska stränder också. Ja, inte geografiskt sett, men i Ramberg på Flakstadøya är sanden vit som på Maldiverna. Vattnet är dessutom lika klart som vid den tropiska ögruppen. Där stannar dock parallellerna. Havet är ganska kyligt, och solbadarna lyser med sin frånvaro. Bakgrunden är inte heller vajande palmer, utan de sedvanliga norska bergen.

Svenska turisten Berit från Lidköping strosar i vattenbrynet, men tycker 14 grader är lite kyligt för ett bad.

– I alla fall i min ålder, säger hon.

Lofoten befolkades redan på stenåldern, och var på då täckt av skog. Jakt och, naturligtvis, fiske var huvudnäringen. Senare lyckades man odla säd i dalarna.

Vikingarna satte också sin prägel på Lofoten med ett antal bosättningar. Senare under medeltiden dignande befolkningen under skattepålagor från de styrande söderut. Först på 1800-talet ökade befolkningen på allvar i takt med att fisket utvecklades.

Lite kuriosa: Ingen är säker på hur Lofoten fått sitt namn. En teori är att Vestvågøya är formad som en lodjurstass. Men lo heter gaupe på norska, vilket tyder på svensk påverkan. En annan teori är att det kommer av det norska namnet för slätt, vilket är lo. Det skulle i så fall syfta på den i vissa fall plana marken vid bergets fot.

Text och Foto: Björn Schüberg