Gömda barn i Egypten får lära sig nytt språk

Lena Backstig sätter sig vid skrivbordet på Fairhavens expedition. Hon brukar vanligtvis inte sitta där men i dag var platsen ledig. Några gånger i veckan brukar det komma nya familjer för att ansöka om att få placera sina barn i skolan. Denna morgon kommer det en mamma med sina barn. En av dem, en sjuårig pojke, har ADHD. Eftersom Lena själv inte talar arabiska kontaktar hon en av lärarna som kommer för att göra en kort utvärdering av pojkens behov och kunskaper. Plötsligt börjar mamman gråta.

Familjen är muslimsk men Lena hör att de pratar om den katolska skolan Caritas. Den, precis som skolan Fairhaven, tar emot barn med utvecklingsstörning. Men det är en mycket mindre skola.

När mamman torkat sina tårar och familjen gått därifrån går Lena fram till läraren för att fråga vad som hänt.

– Hon blev så ledsen att det inte fanns plats i en kristen skola för hennes barn. Det är fullt hos både Caritas och oss, svarar läraren.

Numera finns det flera muslimska skolalternativ för barn med särskilda behov. Men många av de muslimska familjerna vill ändå ha sina barn i en kristen skola.

– Här får mitt barn kärlek, brukar familjerna säga till oss. Det är ett stort förtroende, säger Lena.

För 25 år sedan startade Svenska alliansmissionen, tillsammans med den lokala evangeliska kyrkan El Saray, skolan Fairhaven. Behovet var enormt. I Alexandria fanns det endast en annan liten skola som undervisade barn med särskilda behov. Detta trots att diagnoser som Downs syndrom, ADHD och autism är betydligt vanligare i Egypten än i många andra länder.

I dag är Fairhaven, med sina 135 elever, den största skolan i sitt slag i hela Alexandria. Och skolan har inspirerat flera andra att börja undervisa barn med särskilda behov. Runt 80 procent av eleverna kommer från muslimska familjer, trots att skolan är kristen. Men vägen dit har varit utmanande. Många egyptier tror att utvecklingsstörning är smittsamt. Därför har det varit svårt att hitta lärare till skolan.

1992 besökte Lena Backstig Fairhaven för första gången. Hon arbetade som skolsjuksköterska på en svensk särskola och blev fast besluten att höja yrkesstatusen på lärarna i Fairhavens skola.

– Jag ville att de skulle få känna hur värdefulla de är i det arbetet de gör. Jag försökte förklara för dem att i Sverige får lärare arbeta med barn med speciella behov först efter att man arbetat som vanlig lärare.

Lena och Svenska alliansmissionen ordnade praktikplatser i svenska skolor till lokala lärare från Alexandria. Och flera svenska speciallärare åkte även ned till Egypten och utbildade dem på plats. Arbetet har gett resultat. I dag upplever Lena att det finns en annan stolthet på Fairhaven när de vuxna pratar om de funktionsnedsatta barnen – en stolthet både hos lärarna men också hos föräldrarna.

– Det finns även ett gruppboende på skolan med 13 elever. Numera åker vi ofta ut till olika platser. I närheten finns ett stort köpcenter med McDonalds och Pizza Hut. Utflykterna är viktiga av två anledningar – dels får barnen själva ha det trevligt och äta gott, dels visar vi samhället att den här gruppen finns, säger Lena.

Sedan sex år tillbaka är hon pensionär. Tillsammans med sin man åker hon ned två gånger om året för att arbeta som volontär på Fairhaven.

Skolan består av två stora byggnader. I dem ryms många aktiviteter. Lena berättar att de har delat upp eleverna i tre ålderkategorier. De yngsta är mellan tre och åtta år gamla. Därefter finns en klass med åtta- till 15-åringar och ytterligare en grupp med ungdomar och unga vuxna mellan 15 och 30 år. Varje elev har ett individanpassat inlärningsprogram. De äldsta yrkestränar.

Eftersom det sällan finns arbete åt dem efter skoltiden stannar många kvar i skolan. De får lära sig att tillverka ljus, göra papper och kort. Det finns även en liten träindustri i skolan. Fairhaven har en egen fotbollsplan där barnen får träna grovmotorik. Vid de röda gungställningarna brukar de autistiska barnen ofta vara. De älskar att gunga, förklarar Lena.

Många av barnen på Fairhaven har inget eget språk när de kommer till skolan. Men tack vare svenska pedagoger, exempelvis Margareta Jonsson som arbetar som speciallärare i Ljungby, har lärarna i Alexandria lärt sig att använda sig av bilder för att kommunicera. Bilderna hjälper barnen att kunna beskriva sin vardag, berätta vad de tycker om och vad de skulle vilja göra. När barnen pekar på bilderna kan de ofta säga ordet som bilden föreställer. Lena Backstig minns särskilt en mamma som önskade höra sitt barn prata.

– Det var en 15-årig flicka som kom. När vi frågade vad de hade för förväntningar på skolan sa mamman att hon önskade att hennes dotter skulle lära sig säga ”mamma”. I dag gör hon ofta det. Så fort hon ser en bild på sin mamma säger hon det ordet. Det gör hennes mamma så lycklig.

Många barn med funktionshinder i Alexandria göms och förskjuts fortfarande. Men eleverna på Fairhaven har fått helt nya förutsättningar. Efter att de fått verktyg för att kommunicera har en ny värld har öppnat sig för dem. Lena Backstig tänker på bibelordet i Matteusevangeliet där Jesus säger: "Sannerligen, vad ni har gjort för dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort även för mig".

– Att arbeta med de här barnen är ingen ”Quick fix”, något som går fort, utan det tar lång tid. Men lärarna har sådant tålamod och visar sådan kärlek. Det är var det handlar om, säger Lena Backstig.