Livsstil
Hon ger hopp åt glömda barnen i Rumänien
Iasi, Rumänien. Som barn var Aurora Vatamaniuc tvungen att vänta tills systern kom hem från skolan för att kunna ta över skoparet som de delade. I dag är Aurora Vatamaniuc vd för Hoppets stjärna i Rumänien, välkänd föreläsare och tv-personlighet. Dagen har mött henne.
Aurora, eller Aura som alla kallar henne, föddes 1968. De första tio åren bodde hon i en by. Det var väldigt fattigt, Aura saknade ofta byxor och underkläder och hon var tvungen att dela sitt enda par skor med sin storasyster.
– Men trots att vi var fattiga fick vi tidigt lära oss att aldrig tigga, det var våra föräldrar väldigt noga med.
Det var inte bara Aura och hennes familj som var fattiga. Men hon berättar att de, liksom landets romer, levde i en extra utsatt situation. I Auras fall eftersom familjen tillhörde en evangelikal kyrka.
– Jag förhördes till exempel två gånger av säkerhetspolisen som undrade varför jag var med i en sekt och slösade bort mitt liv. Jag uppmanades även att spionera på församlingsmedlemmarna och berätta för säkerhetspolisen vad de gjorde.
Skolgången var inte heller enkel. I högstadiet var det bara en klasskamrat som ville sitta bredvid Aura. De andra höll sig undan.
Efter studenten flyttade Aura till universitetsstaden Iasi för att utbilda sig till civilekonom. Parallellt med studierna arbetade hon som lärare, men 1991 försvann den inkomstmöjligheten och Hoppets stjärna blev då räddningen. Den svenska hjälporganisationen arbetade bland institutionaliserade barn med funktionshinder och det behövdes mer personal. Att Aura dessutom pratade något så ovanligt som engelska var en stor bonus.
– Hon blev min personliga tolk, berättar Maine Viklund Olofsson som året innan hade dragit igång verksamheten.
Men innan Aura kunde börja arbeta för Hoppets stjärna ställde Maine Viklund Olofsson ett krav; Aura skulle besöka en anläggning där barn med funktionshinder levde.
Det gjorde Aura. Hon beskriver mötet med barnen som en chockartad upplevelse.
– De lämnades i princip att dö i all smuts, jag mådde illa och sa att jag inte kunde arbeta med det. Men jag bad till Gud att han skulle hjälpa mig och steg för steg började jag älska arbetet.
– Varje morgon tvättade vi barnen, gav dem mat och lärde dem att äta eftersom de inte ens kunde göra det.
Auras kunskaper i engelska behövdes dock även på annat håll. Det rumänska samhället är väldigt hierarkiskt och Maine Viklund Olofsson minns än i dag hur jobbigt Aura tyckte att det var när hon fick i uppgift att ta kontakt med socialdepartementet i Bukarest för att söka tillstånd att utvidga verksamheten i landet.
– Det var en stor utmaning för mig, erkänner Aura, som samtidigt konstaterar att den lärdomen var otroligt nyttig.
– Hoppets stjärna investerade i mig som person för att bygga upp min självkänsla som hade dödats när jag var ett litet barn, under kommunisttiden då vi inte ansågs vara värda något.
Successivt fick hon allt större ansvar och 1997 blev hon involverad i arbetet med att starta en nationell Hoppets stjärna-organisation i Rumänien. I december 1998 fick de tillåtelse att registrera Star of Hope Romania och i januari 1999 blev Aura vd för organisationen.
I dag är hon ett välkänt ansikte långt utanför kyrkans väggar. Flera föräldrar med funktionshindrade barn som får hjälp av Hoppets stjärna berättar att de har blivit tipsade av läkare att söka upp Hoppets stjärna eller att de har sett Aura prata om arbetet i något av alla de tv-program som hon har medverkat i.
Att hon hade blivit känd i vidare kretsar insåg hon själv i samband med ett 20-årsjubileum då hon mötte sina gamla klasskamrater igen.
– Vi skulle berätta för varandra om våra liv – hur de hade blivit. Även om många av de andra hade gjort karriär var de ledsna, många var skilda och hade alkoholproblem. Jag var däremot så stolt, säger hon och berättar att hon fick tala om Hoppets stjärna och arbetet med funktionshindrade.
Hon fick också prata om hur organisationen vill förändra samhället där funktionshinder bland vissa fortfarande ses som ett straff och där det finns en rädsla för att funktionshinder ska smitta.
– En del hade sett mig på tv, de var väldigt nyfika på arbetet och inte alls lika avståndstagande som när vi gick i skolan. En del ville också prata om tro.
Rumänien är inte bara ett hierarkiskt samhälle – enligt Maine Viklund Olofsson är det också väldigt mansdominerat. Hon konstaterar att det periodvis har varit tufft för Aura, dels i kommunikationen med myndighetspersoner, dels med pastorer som inte är vana att ta order av en kvinna.
– Men jag såg tidigt kapaciteten i Aura och förstod att vi skulle kunna använda hennes kompetens för att forma verksamheten.
Johannes Ottestig är reporter på Dagen.
