Joel lämnade antisemitismen i Malmö för Israel

Direkt efter studenten bestämde Joel Lagerlöv sig. Det var i Israel han skulle bygga sin framtid.

– Redan som tonåring insåg jag att Malmö inte är en bra stad för judar.

Det var 2001.

– Sedan dess har jag förstått att det bara blivit värre. Nästan alla mina gamla kompisar har stuckit. Antingen hit till Israel eller till Stockholm, säger han.

Det är fredag eftermiddag och två timmar till sabbat. Den judiska helgdagen börjar när mörkret lägger sig. Innan dess ska maten vara färdig, barnen badade och familjen ombytt till helgkläder. Men innan ruschen slår sig Joel Lagerlöv, 32, ner på balkongen och börjar berätta om sin resa från Malmö till ett familjeliv med fru och tre barn här i Givat Shmuel, en liten stad precis utanför Tel Aviv.

– Jag ville leva ett modernt, ortodoxt judiskt liv. Det skulle jag inte kunna göra i Malmö.

Joel och hans två syskon är uppväxta i Bellevue, ett lugnt välmående område i västra Malmö. Pappan är helsvensk och mamman dotter till judiska överlevare från Polen och Ungern.

– Mamma anammade den svenska synen på uppfostran. Hon hade själv växt upp i ett hem där Förintelsen hela tiden låg runt hörnet och ville inte att vi skulle ha det så, säger Joel.

Den judiska församlingen i Malmö var stor och levande när Joel var barn. Många av familjerna var överlevare, precis som Joels familj.

– Den stolta gamla judiska traditionen som exempelvis finns i USA, fanns inte på samma sätt. Många av överlevarna var såklart präglade av Förintelsen och lite försiktiga med vad de visade utåt.

I klassen på den kommunala grundskolan i området var Joel och hans bästa kompis, också han jude, de enda som var aningen mörka.

– Så segregerat var det faktiskt. Men det var ingen som sa något eller störde sig på att vi var judar. Inte de första åren.

Han kommer aldrig glömma första gången det hände. Han gick i fyran och var på väg hem från skolan med bästisen när en två år äldre kille cyklade ikapp, spottade på dem och skrek ”jävla judar”.

– Varför sa han så? Vi förstod inte.

På högstadiet blev det värre. "Judejävel" såväl som "Synd att inte Hitler avslutade sitt jobb" kastade en del elever ur sig så många gånger att Joel nästan vande sig.

– På min skola var det mest elever med polskt och arabiskt ursprung som höll på. Men jag hade kompisar från andra stadsdelar där främlingsfientligheten kom från svenska nynazister.

I tonåren gick Joel med i den religiösa och sionistiska ungdomsförening Bnei Akiva, precis som de flesta av hans judiska kompisar i församlingen. För Joel kom föreningen att spela en avgörande roll. Joels mamma kommer från en religiös familj men var själv inte så troende. För henne var den judiska kulturen det viktiga.

– Jag minns att jag som barn undrade varför morfar ofta stod med sin bok, bockade på huvudet och mumlade. Jag var ju en svensk kille, jag förstod inte.

Men i ungdomsföreningen väcktes ett eget religiöst intresse.

– Jag började förstå vad det verkligen innebär att vara jude. Jag tror också att jag kände ett ansvar att föra det judiska vidare i familjen.

Samtidigt växte den judiska identiteten sig starkare. Gemenskapen var stor och tillsammans gick de i gäng med kippor på hjässan, på väg till biografer och bowlinghallar. Joel började nu äta kosher i skolmatsalen och bad föräldrarna ordna så att han kunde göra detsamma hemma. Han var noga med att hålla sabbaten och gick alltid till synagogan på lördagarna. På somrarna åkte han på läger och flera olika resor till Israel med de andra i föreningen.

– Mitt intresse för sionismen djupnade för varje år. Jag började se på Israel som det största bästa landet där judar inte hukade utan stolt lyfte det judiska, säger han.

På gymnasiet var det inte längre någon som trakasserade honom, atmosfären var mer tolerant. Däremot hade Joel och hans sionistiska kompisar problem med vad de tyckte var en vinklad nyhetsrapportering om Israel och Palestina.

– Ofta blev vi arga, vi såg kritiken mot Israel som om den var riktad mot oss som judar.

Joel funderar en kort stund.

– Mitt intresse för det judiska stärktes nog som ett resultat av antisemitismen, men definitivt också av den negativa bild svenska medier gav av Israel.

Men, poängterar han, det var inte bara antisemitismen som låg bakom att han packade resväskan efter studenten. Den judiska församlingen hade av olika naturliga skäl börjat krympa. Han kände också att det sekulariserade Sverige inte var en plats för den som vill leva ett religiöst präglat liv.

– När jag dessutom fick höra att kosherslakt var förbjudet och att det fanns en diskussion om att förbjuda omskärelse, visste jag att det inte var i Sverige jag ville leva och bilda familj.

Bland israeler, menar Joel, är Malmö i dag en ökänd stad. Det är inte många ungdomar i dag – om ens någon – som liksom Joel och hans kompisar vågar promenera med kippa längs gatorna.

– Mamma vågar inte ha sin lite större Davidsstjärna runt halsen hemma i Malmö, till exempel, säger han.

Han ger en rad förklaringar; växande antisemitism i Europa, att judar förknippas med israelisk politik, en stor befolkning med rötter i Mellanöstern, många av dem palestinier. Allt blev värre efter Gazakriget 2007, menar han, och nämner hur Stortorget fylldes med demonstranter som ville stoppa Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel 2009.

– Jag satt här hemma och såg demonstranterna och äggkastningen på tv. Och jag blev faktiskt livrädd.

Riktade sig inte kritiken mot israelisk politik och inte mot judar i stort?

– Men oavsett vad du tycker politiskt är det judarna som får ta smällen, säger Joel.

Skymningen är på väg att lägga sig över kvarteret. Det är dags för Joel att promenera bort till den nybyggda synagogan, precis som en majoritet av de andra männen i området. I kväll följer också de två äldsta barnen med. Bakom en skärm i den ortodoxa synagogan finns ett rum för kvinnor, men bara ett fåtal har tagit sig hit.

– Runt 60 procent av invånarna här är religiösa. De flesta är medelklassfamiljer med barn som lever ett modernt men ändå traditionellt judiskt liv.

Han ler:

– Det är ett segregerat område. Precis som där jag växte upp i Malmö.

Skillnaden är att grannarna här också följer de religiösa och kulturella sederna.

– Det är detta jag vill ge mina barn. Att de ska få bejaka det judiska fullt ut.

Joel jobbar som marknadsförare, hans fru Edia på ett it-företag. Arbetsveckan är på 45 timmar. Lägenhetspriserna är höga och förskolavgifterna skyhöga. På många sätt var det ett tuffare vardagsliv de valde när de bestämde sig för Israel.

– Men det är värt det, säger Joel med säker blick.

Hemma runt middagsbordet har familjen nu samlats, tillsammans med Joels lillasyster, som också har valt att flytta hit, och hennes pojkvän.

– Det är bara min lillebror som bor kvar i Malmö. Han trivs och har inte en lika stark judisk identitet, säger Joel.

Första gången hela familjen firade pesach, judisk påsk, i Israel var 2002, Joels första år i landet. Det var den 27 mars, mitt under pågående fredsförhandling. De hade bokat plats i matsalen på hotell Malon Park i Netanya. De slår sig ned till bords och konstaterar att de har fått en dålig plats bakom en pelare. Då kommer smällen. Ljuset slocknar, betongen yr, skriken dånar. Paniken är total. 31 människor dör, många direkt i den självmordsattack som tagit flest liv av alla.

– Men vi klarade oss. Tack och lov, säger Joel.

Trots den obeskrivliga skräcken de genomlevde är det i Israel Joel känner sig trygg. Terror- attackerna är också betydligt mer sällsynta i dag.

– Det är klart att det finns problem här, som i alla samhällen. Men du slipper antisemitismen och kan leva ett judiskt liv tillsammans med andra judar.

Han bryter brödet, som religion och tradition påbjuder, medan Edia skickar runt små glas med vindruvssaft. Sabbaten kan börja.

Hanna Welin