Mauretanien vägrar överge slavkulturen

Detta är berättelsen om två kristna team som åkte till Mauretanien 2015 för att evangelisera och berätta om sin kristna tro. De flesta av teammedlemmarna kom från olika arabisktalande länder, men även några med asiatiskt ursprung åkte med. Asiaterna var del av ett fast missionsarbete i ett arabiskt land. Vissa var före detta muslimer och andra kom från traditionellt kristna familjer. Tillsammans åkte de till Mauretanien för att dela sin kristna tro, ett farlig uppdrag i ett land med stränga islamska sharialagar där nära 100 procent av befolkningen är muslimer.

I en exklusiv intervju berättar en av teammedlemmarna som var med på missionsresan 2015 om förhållandena i landet.

– På plats i landet fanns redan ett team som mötte upp oss, säger personen.

Genom att vistas och röra sig i landet fick de kristna besökarna en unik inblick. En av upptäckterna de gjorde var att i och runt landets huvudstad, Nouakshott, visade det sig att i varje arabiskt hem fanns minst en slav.

Rapporten stämmer väl överens med de få röster som letat sig ut från den islamiska republiken. Sommaren 2019 mötte den svenska frilansjournalisten Maria Hansson Botin den nu frigivna slaven Haby mint Raba som bodde i en kåkstad utanför Nouakshott. I ett reportage för Sveriges Radio berättade Haby hur hon misshandlats och våldtagits av sin forna ägare:

– De behandlade mig som en slav, jag var tvungen att göra allt de sa åt mig att göra. Om de sa åt mig att stoppa handen i elden hade jag varit tvungen att göra det.

Efter de upprepade våldtäkterna födde hon två barn.

Mauretanien är ett ökenland vid Atlantkusten som gränsar till Algeriet, Mali, Senegal och Västsahara. De flesta vägar i huvudstaden Nouakchott är av sand och känslan av en riktig ökenstad är där. Asfalterade vägar finns utanför Nouakchott. De går till andra delar av landet där det i västra och södra delen bor svarta människor som inte lever i slaveri.

– På plats i Nouakchott efter en lång flygresa fick vi som var araber en särbehandling på flygplatsen med lägre avgift för visum än asiaterna som åkte med. Sedan fick vi bekanta oss med huvudstaden och landet och det kristna teamet som redan fanns på plats. Tyvärr blev det ena teamet fängslat första dagen! Alla vi som åkte var väl medveten om riskerna, att åka och berätta om sin kristna tro i ett land som har närmare 100 procent muslimer är inte riskfritt.

– Men kvar var nu mitt team förutom de som redan bodde i landet och vi gick då från hus till hus och blev faktiskt insläppta överallt.

Hur gick ni till väga när ni besökte folk i deras hem?

– Vi besökte familjer som redan haft besök av det missionsteam som fanns på plats. Sedan gick vi till okända familjer och knackade på och frågade om vatten eller toa.

Hur blev ni bemötta av människor då ni kom till deras hus?

– Alla släppte in oss och reaktionen när vi berättade om vår kristna tro varierade från hus till hus. Vissa ville debattera, andra lyssnade samt ställde frågor och andra ignorerade oss och kollade på tv eller bad oss att gå.

Teammedlemmen berättar att hans grupp vid ett tillfälle mötte två utbildade imamer som han debatterade med. Den ena upplevde han som aggressiv.

– Den andre sov vi över hos. Vi debatterade islam och kristendom hela natten, då jag var vakt. I teamet hade vi beslutat att en man skulle hålla vakt under natten, då vi sov i ett hem där det fanns kvinnor. En annan person vi mötte lyssnade på den välkända kristna ex-muslimen Brother Rachids radioprogram från Marocko.

Att debattera tron är viktigt, förklarar teammedlemmen, eftersom det får muslimerna att tänka till. Det ger dem en annan bild av islam än den ensidiga version de annars får.

När imamen fick frågan om de svarta slavarna sa han: ”De var inte muslimer, men tacka Allah, vi har låtit dem bo med oss”. De kristna besökarna diskuterade hela natten med sina muslimska värdar och slavarna kom och gick och servade med vatten och te.

– Tidigt under kvällen byttes de kvinnliga slavarna ut mot manliga slavarna. Dessa serverade oss som var vakna, berättar min kontakt.

Imamen fortsatta att berätta att "vi tar hand om de svarta männen så att de får gå i koranskola". Han ropade på en liten svart pojke som kom och visade sina koranverser nedtecknade på en sliten träbit. Imamen berättade vidare att hans familj gav dem mat och sovplats. Vissa får pengar för att handla mat till oss, förklarade han.

Teammedlemmen som jag pratar med fick intrycket att imamen ville visa att det fanns en ömsesidig tillit mellan slav och slav-ägare. Det blev dock aldrig tillfälle att prata direkt med någon av de svarta slavarna, så därför framgår bara slavägarens perspektiv, förklarar min intervjuperson och tillägger:

– Vi var där i syfte att evangelisera, att berätta om den tro som är centrum i våra liv. Anledningen att vi sov över i olika hem var att få bättre kontakt med familjerna och djupare samtal med dem.

Stämmer det verkligen att fanns en eller två svarta slavar i varje arabiskt hem som ni besökte?

– Ja, varje familj hade minst en svart slav som de kallade ”tjänare”. Vid ett tillfälle, när vi fick extra bra kontakt med en familj, så frågade jag om detta. Jag var nyfiken och undrade hur det kom sig att alla araber vi stött på hade svarta personer i hemmet. De berättade att deras ”tjänare” var född som slavinna i familjen och hade ett litet barn på 2–3 år som då också blev född till familjens slav. Det lilla barnet gick bredvid sin mamma då hon tjänade familjen.

Vad hade slavarna för arbetsuppgifter?

– De lagade mat, städade och tvättade kläder. När vi var där servade de oss med vatten och te under våra samtal med familjerna.

Vem var fadern till slavinnans barn? Var de också sexslavar?

– Jag vet faktiskt inte. Vi kom en familj nära och sov över hos dem och det var då de berättade att både mamman och barnet var födda till ”tjänare” in i deras familj. Sen ställde inte jag ytterligare frågor om pappan till barnet. Just i den familjen verkade slavkvinnan tillfreds och hade ett leende på läpparna, men visste väl inte av något annat liv än det som slav.

Teammedlemmen jag pratar med berättar också att de flesta i den kristna gruppen kom från muslimska länder med liknande kultur.

– Vi delade upp oss några killar och några tjejer då vi besökte olika hus. När vi sedan blev insläppta satt männen på rad vid ena sidan i huset och kvinnorna på rad vid andra sidan. Könssegregeringen är en förutsättning för att kunna besöka en familj och få bra samtal. Män får inte prata med eller sitta med kvinnor. Men eftersom vi i teamet kom från muslimska länder så kunde vi dessa kulturella koder och blev insläppta för samtal i alla hem, även om några bad oss gå. Som kristna umgås vi på ett annat sätt och delar inte upp efter kön men kan och vet vad som gäller med islamska regler.

Betyder det att du inte själv pratade med slavinnan i hemmet som du sov över hos?

– Nej, jag pratade med männen i familjen som förklarade för oss om deras ”tjänare” att hon faktiskt var född slav, både hon och hennes barn.

– Senare, efter cirka 25 dagar i landet, blev också vårt team fängslade i drygt en vecka. Vi hade tidigare besökt mellan tre och tio hem per dag under vår satsning i Mauretanien. Vi besökte mellan 100 och 200 hus och fick se och träffa många familjer. I fängelset tog de glasögonen från både mig och en asiat. Jag sa att jag inte kunde se utan dem och fick tillbaka glasögonen utan problem. Tyvärr behandlades inte asiaten lika bra och tvingades vara utan sina glasögon trots att han förklarade för vakterna att han såg dålig utan dem.

Teammedlemmen jag talar med berättar om tydliga skillnader mellan olika folkgrupper i landet.

– Det som också utmärkte Mauretanien var att alla araber blev bättre behandlade än icke-araber. Då vi blev fängslade utsattes inte araberna för misshandel, utan bara de som var asiater och svarta. En svart missionär från ett annat afrikanskt land var redan fängslad och blev mycket illa behandlad.

– Som arab och besökare i landet behandlades jag som en kung, medan svarta behandlades som slavar och blev misshandlade.

Även asiater särbehandlades negativt.

Tolkar du det som att de har apartheidlagar i Mauretanien?

– Det som hände oss var att araber från andra länder får billigare visum och blev väl behandlade av polisen och staten. Asiater och svarta fick mycket sämre förutsättningar i alla situationer. Så ja, det måste väl vara apartheid att man gör sådan skillnad beroende på hudfärg och härkomst, konstaterar teammedlemmen.

Ulrika Stigsson

Fotnot: Då teammedlemmarna har erfarit mycket förföljelse i olika länder på grund av sin kristna tro och evangelisation publicerar vi inte deras namn eller vilka länder de kommer ifrån. Alla tillhör den förföljda kristna kyrkan.

Läs mer Här är länderna där kristna förföljs som värst