Mission som ögonöppnare

Kring landets näst största stad, Bobo-Dioulasso med en miljon invånare, är spåren av den svenska missionens insatser påtagliga. I byn Banankélédaga, strax utanför staden, ligger sedan 2013 sjukhuset Gráce med 30 sängplatser och en ögonklinik där flera hundra människor fått synen tillbaka tack vare de starroperationer som här utförs. (Under 2016 opererades 116 personer och hittills i år har 287 operationer genomförts.) Många av dessa får bokstavligen synen tillbaka. De är mer eller mindre blinda när de kommer och dagen efter operationen kan de se igen, nästan som om Jesus själv hade rört vid dem. Det är inget nys, jag såg det med egna ögon när jag för några veckor sedan besökte sjukhuset och fick bevittna en operation.

Det kostar en slant att bli behandlad på Gráce, men för de fattiga som inte har råd har Västafrikahjälpen startat en sjukhusfond som kan bidra. En starroperation kostar 900 kronor.

I samma by finns också en bibelskola med unik inriktning. Här utbildas pastorer även i jordbrukskunskap, vilket skapar möjligheter till självförsörjning när de sedan skickas ut för att starta nya församlingar på platser där ekonomiskt stöd saknas. Utbildningen fick förresten nyligen en statlig kvalitetsstämpel, vilket gör den än mer attraktiv. Skolan byggdes i slutet av 1970-talet med pengar från svenska pingstförsamlingar. Södertäljeförsamlingen är huvudman för arbetet. Över 1 000 pastorer har utbildats och 70 missionärer har skickats ut. Nyligen åkte femton burkinska missionärer till Tchad.

Här finns också en grundskola och Västafrikahjälpen har dragit igång en fadderverksamhet som möjliggör för hundratals barn att gå i skolan.

Hållbar miljö är en annan programpunkt som Västafrikahjälpen arbetar med, bland annat trädplantering för att motverka ökenspridningen. Burkinerna får också lära sig hur man komposterar och hur jordkvaliteten kan förbättras.

Från Sverige skickas då och då material till sjukhuset och skolorna. En hel del kläder kommer också, som sedan säljs för en billig penning.

– Det handlar om värdighet. Dessutom kan de välja plagg själva och så ger det pengar till frakten, förklarar Ingrid Johansson, läkaren som är högste ansvarig för arbetet på sjukhuset.

Det är nu 40 år sedan hon och hennes man Bertil Johansson åkte ut för att bli de första svenska missionärerna i Burkina Faso. 1977 saknade landet på intet sätt missionärer, såväl fransmän som amerikaner har arbetet länge på plats, men behoven var och är enorma i ett land präglat av fattigdom, hög analfabetism och begränsade naturtillgångar. Samma år åkte även det svenska missionärsparet Paul och Brita Stenlund ut för att starta ett pojkhem i Salbisgo.

Bertil Johansson gjorde en rekognoseringsresa och fick en stark känsla för ett område i landets sydvästra del, Det skulle visa sig att just hit hade det nationella pingstsamfundet försökt att skicka en pastor, men utan framgång. Tajmingen var perfekt. Lämpligheten blev inte sämre av att Ingrid var utbildad läkare med missionsbakgrund. 1977 anlände de till staden Bobo-Dioulasso och den närbelägna byn Banankélédaga.

Då visste ingen vilka de var, men i dag pratar landets pingstvänner med vördnad om Bertil och Ingrid Johansson. Eller åtminstone om Bertil, för som den manskultur som Afrika fortfarande är hamnar kvinnan oavsett kompetens i skymundan och Ingrid får finna sig i att ofta bli kallad för Madame Bertil. Men det hindrar inte att båda bemöts med stor respekt. Med glimten i ögat berättar Ingrid att en del kallar kläderna som skickats från Sverige för "Merci Bertil" (Tack Bertil).

En kväll i Banankélédaga hälsar jag på pastor Job Ilboudo. Han är även rektor för bibelskolan och har känt Bertil och Ingrid sedan 1980 då han själv kom som elev till skolan. Jag frågar honom vad som är så speciellt med Johanssons sätt att arbeta.

– Det är inte en punktinsats utan ett arbete som går längre och på djupet. Många har övergett det andliga till förmån för materiella insatser, men vi har märkt att Bertil via det materiella nått det andliga. Det är nog skillnaden. Bertil har inte byggt många kyrkor, men ganska många arbeten som han dragit igång har blivit delaktiga i att kyrkor byggs. Titta på skolorna och bibelskolan. De har varit basen som gjort att arbetet växt och blivit församlingar. Andra missionärer har bara ägnat sig åt evangelium, att be och predika. Jag har jobbat nära Bertil så länge nu att jag förstår hans sätt att tänka, säger pastor Job.

När man pratar med Bertil förstår man vad pastor Job försöker förklara. Bertil Johanssons missionsfilosofi handlar om hållbar utveckling, miljötänkande, självförsörjning och, inte minst, att arbetet en dag ska stå på egna ben. Att det som missionen bygger upp ska drivas vidare av inhemska krafter. Så är det redan i stor utsträckning när det gäller arbetsinsatser, men för drift och vidareutveckling behövs fortfarande mycket resurser utifrån. Det är de resurserna Västafrikahjälpen försöker bidra med. Här­om veckan ordnade de en konsert i Fjugesta som inbringade 55 000 till arbetet i Banankélédaga. Sjukhuset där engagerar människor långt utanför kyrkans väggar.

Insatser som sjukhus och skolor inger respekt hos befolkningen och parallellt med de sociala insatserna har Bertil och Ingrid också fått se en enorm församlingstillväxt, både i storlek och antal, under de 40 år som gått sedan de först kom till Burkina Faso.

Arbetet präglas av ständig utveckling. I dagarna har nya pumpar anlänt till sjukhuset. I anslutning till solpanelerna som förser sjukhuset och bibelskolan med el finns brunnar och tanken är att de nya pumparna med solenergins hjälp ska pumpa allt vatten till sjukhuset. Gratis.

– Ett steg till i miljöarbetet som jag försöker plocka in lite grann. Dessutom blir det nu ledlampor i operationssalarna så att det drar mycket mindre energi när vi opererar. Betydligt billigare blir det också, säger Bertil entusiastiskt.

De som fortfarande tror att missionärer är bakåtsträvare har inte varit i Banankélédaga.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.